Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”När tioårsdagen av finanskrisen nu närmar sig bör vi påminna oss om hur vi hamnade i den.”

Åren 2003–2007 bedrev USA:s regering en finansiell expansion samtidigt som den genomförde avregleringar. Om USA fortsätter på sin nu inslagna väg, bör ingen bli förvånad om historien upprepar sig. Det skriver Jeffrey Frankel, professor i kapitalbildning och tillväxt vid Harvarduniversitetet.

Donald Trumps avregleringspolitik är konjunkturförstärkande och gör svängningarna på marknaden våldsammare, skriver Jeffrey Frankel.Bild: Timothy D. Easley
USA:s ekonomi mår bra. Men nästa lågkonjunktur, och en ny lågkonjunktur kommer alltid, kan bli mycket allvarlig.
Den ekonomiska tillväxten i USA uppskattas till 4,1 procent under andra kvartalet 2018, den högsta siffran sedan 4,9 procent för fyra år sedan under president Obamas tid. Ytterligare ett gott år och tillväxten kan mäta sig med 1990-talet, rekorddecenniet. Lägg till detta låg arbetslöshet och det mesta ser bra ut.
Så här kan och kommer det inte att fortsätta.
Storföretagens skuldsättning världen över och en skyhögt värderad amerikansk aktiemarknad kan bli viktiga faktorer i en dramatisk nedgång de närmaste åren. I USA kan den utlösas av ökad inflation eller en fortsatt upptrappning av det handelskrig som president Donald Trump har inlett. Utomlands kan finans- och valutakrisen i Turkiet sprida sig till andra utvecklingsmarknader. Euron är inte säkrad för att Grekland fått sitt sista nödlån. I synnerhet Italien är en stor riskfaktor. Kina skakas av vikande tillväxt och höga skuldnivåer.
Vilken den utlösande händelsen än blir, lär det få allvarliga konsekvenser för USA. Anledningen är enkel: USA:s regering fortsätter att driva en konjunkturförstärkande finans- och penningpolitik. En sådan politik är svår att tajma exakt, men det är en dålig ursäkt för att ha försatt USA i ett svårt läge när nästa oundvikliga ekonomiska smäll måste hanteras.
Under perioder av uppsving minskar som regel budgetunderskottet, åtminstone som del av bruttonationalprodukten. Men när USA nu genomför den största finanspolitiska expansionen sedan det sena 1960-talet, eller rent av sedan andra världskriget, så förutspår Congressional Budget Office, som ger kongressen finansiell information, att den federala regeringens underskott redan i år blir mer än tusen miljarder dollar.
Underskottet växer både när det gäller inkomster och utgifter. En sänkning av företagsbeskattningen var nödvändig, men det förslag som Republikanerna röstade igenom i kongressen i december förra året var inte på långa vägar så intäktsneutralt som det borde ha varit. I likhet med tidigare republikanska regimer hävdar Donald Trump att regeringens inblandning ska vara minimal, men i verkligheten är den nu omfattande. Följden är att när nästa lågkonjunktur kommer så saknar USA utrymme för motåtgärder.
Trumps avregleringspolitik är konjunkturförstärkande och gör svängningarna på marknaden våldsammare. Obamaregimen införde en bestämmelse om att ekonomiska rådgivare är skyldiga att sätta kundens bästa i första rummet när de ger råd i pensionsfrågor, men den har Republikanerna i kongressen rensat ut. Också vettiga regler på bostadsområdet, som reservkapital för att utjämna risktagande, har tagits bort, liksom kravet på att bostadsköpare måste kunna betala en rejäl handpenning för att få låna pengar.
Vita huset och kongressen har också försökt bli av med Dodd-Frank-regleringen från 2010 som stärkte det finansiella systemet bland annat genom att tvinga bankerna att ha större kapitalreserver och tvingade fram mer transparens kring derivat. Också The Consumer Financial Protection Bureau, som infördes efter kraschen 2008 för att skydda låntagare, som studenter och bilköpare, skärs nu ner.
Som andra omfattande lagstiftningar kunde Dodd-Frank förbättrats. Kostnaderna för att leva upp till dess bestämmelser blev mycket höga, särskilt för små banker. Det ursprungliga kravet på 50 miljarder dollar i tillgångar för att garantera stora låneinstituts stresstålighet var för lågt. Dagens politiska ledning går för långt åt andra hållet: stresstålighetströskeln har höjts till 250 miljarder dollar och gäller dessutom bara banker, vilket ökar risken för en upprepning av finanskrisen 2007–2008.
Andra länder sköter sin översyn på makronivå bättre än USA. Européerna har infört konjunkturutjämnande kapitalbuffertar i sina banker. Länder i Asien ökar under högkonjunktur kraven på bankreserver och höjer taket för bostadslån, och sänker dem när ekonomin vänder neråt.
Federal Reserve, USA:s riksbank, har gjort ett bra jobb med penningpolitiken, men trycket på att begränsa dess handlingsfrihet har ökat från republikanska politiker. Lyckas de så försvagas den konjunkturutjämnande penningpolitiken.
Hittills har Fed motverkat lågkonjunkturer genom att sänka räntorna på kortfristiga lån, men med dagens låga räntenivåer är det ingen lösning. Därför föreslår ekonomer som Martin Feldstein att Fed ska "höja räntorna när ekonomin är stark för att kunna möta nästa ekonomiska nedgång med att sänka dem rejält". Kritikerna håller inte med och president Trump har sagt att han "inte alls gillar"att Fed höjer räntan trots att arbetslösheten ligger under 4 procent. Det är samma sak som att förespråka en konjunkturförstärkande politik.
När vi nu närmar oss tioårsdagen av den globala finanskrisen bör vi påminna oss om hur vi hamnade i den. Åren 2003–2007 bedrev USA:s regering en finansiell expansion samtidigt som den genomförde avregleringar, en politik som redan då bedömdes minska möjligheterna att möta en lågkonjunktur. Om USA fortsätter på sin inslagna väg bör ingen bli förvånad om historien upprepar sig.

Jeffrey Frankel

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Jeffrey Frankel är professor i kapitalbildning och tillväxt vid Harvarduniversitetet.
Läs mer: Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen