Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Välbehövligt drömspel efter stram start

Dunkers Kulturhus, Helsingborg, 1.9

Pianisten Konstantin Scherbakov.Bild: Jen-Pin
Bland musikverk av typen tema med variationer intar Beethoven Diabellivariationer en särställning. Varken förr eller senare har någon tonsättare lyckats berätta så vittförgrenat och personligt utifrån ett så enkelt tema. Jag tror inte jag blir hängd för det påståendet.
För pianisterna liknar verket en konstnärlig slutexamen.
Konstantin Scherbakov, som för två år sedan svepte med publiken på Helsingborgs pianofestival genom Beethovens Eroicasymfoni för piano, börjar med att dundra fram grundtemat med militärisk basstämma. Man kan nästan märka Beethovens irritation över melodins torftighet. Det är en självmedveten, lite elak öppning. Det liknar också en modern ironi som pekar fram emot Mahler och Sjostakovitj.
Men ganska snabbt hörs något annat: Att utropen speglas av små ekon i svag nyans. Scherbakov lyfter omedelbart fram dessa kontraster, och därmed är locket också lyft till verkets mångtydighet. Även pianissimona speglar Beethovens modernitet; de liknar små dallrande frågetecken, dolda tecken, en röst som verkar under ytan.
Logiken är sträng. Mystiken intellektuell. I långsamma satser som nr 14 Grave e maestoso eller nr 31 Largo, molto espressivo associerar jag till den tyske poeten Rainer Maria Rilke, en författare vars förtätade poesi attraherat flera betydligt senare tonsättare.
I sällskap av Beethoven ter sig Scherbakov som en stram poet vid pianot. Men han är också ett lejon. En virtuos för den stora estraden. Ibland tycker jag att hans fortissimo är onödigt hårda och ställer mig frågan om det behövs: kontrasterna finns ju där ändå inneslutna i Beethovens noter.
Andra halvan kompletterar bilden. Nu kommer något helt annat. När Scherbakov spelar två stycken ur Sergei Lyapunovs Études d´exécution transcendante op. 11 ger han publiken en välbehövlig dos av pianistiskt drömspel, underbart svävande klanger med många lyriska detaljer, och när han levererar Franz Liszts stycke med samma namn – Lyapunovs komposition var faktiskt tänkt att komplettera förebilden Liszts etyder – förstår man vidden av hans tekniska briljans och förmåga att skapa just kontraster.
Chopins Andante Spinato e Grande i Ess-Dur präglas av ett klangligt lugn och en melodisk frihet som perfekt speglar musikens spontanitet. Plötsligt är ryssen förvandlad till en lyrisk pianist, en improvisatör.
Vissa musiker har en förmåga att anpassa sig och ändå vara som huggna i sten.
Matti Edén
Gå till toppen