Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Linda Fagerström: Dramatisk historia skuggas av släktträd

Ebba Hochschild - att leva efter döden. Historiska Media.

Som alla ängelholmare vet, ligger Gröna huset i korsningen Järnvägsgatan och Strandgatan. Byggnaden på hörnet mittemot är mindre känd men har en spännande historia. Ebba Hochschild – född Gyllenstierna på Krapperup – bodde här fram till sin död 1953. Begravningen hölls en bit upp längs Järnvägsgatan i Ängelholms kyrka.
Då flickan Ebba föddes 1866, såg livet ut att bli lika förutsägbart som för alla adelsdöttrar under 1800-talet: familjetillvaro med lämplig man av börd på vackert gods. Ur det perspektivet kunde giftermålet 1887 med utrikesministerns son Carl Hochschild förmodligen beskrivas som en jackpott – men slutade i katastrof.
Carl Hochschild hade syfilis, vilket föräldrarna och förmodligen han själv visste innan bröllopet. Ändå hölls det hemligt. En nödvändig strategi för att alls vara aktuell på äktenskapsmarknaden förstås, men tämligen förödande på längre sikt. Strax var hustrun Ebba smittad och han själv död. Scharlakansfebern tog de bägge små barnen.
Det är mot denna dramatiska bakgrund som antikvarien och Krapperupsforskaren Caroline Ranby tecknar Ebba Hochschilds sorgliga livshistoria. Genom hela 539 detaljrika sidor följer vi huvudpersonen från trygg uppväxt i Nordvästskåne till äventyrliga resor i Italien och Tyskland medan världen förändras av krig, industrialisering och reformer.
Berättelsen är förankrad i rikt källmaterial: brevkorrespondens, teckningar och julkort. Ihop med tidstypiska ateljéfotograferade porträtt skapar de övertygande närvarokänsla – åtminstone för den läsare som undviker att fastna, då de skånska adelsätternas komplicerade släktträd ibland breder ut sig över sidorna på bekostnad av biografins röda tråd.
Ett kvinnopolitiskt engagemang hos Ebba Hochschild antyds, eftersom hennes namn går att hitta i listan över ”öfvriga ledamöter” i den styrelse om 43 personer som Fredrika Bremerförbundet skapade inför sitt deltagande i Baltiska utställningen i Malmö 1914. Vilken grad av konkret förpliktigande detta innebar i praktiken förblir dock oklart – och nog måste Ebba Hochschilds emancipatoriska handlingsutrymme ändå varit begränsat. Under sexton år (1908-24) var hon statsfru vid hovet i Stockholm och närmast förtrogna åt drottning Victoria, djupt konservativ och känd för ståndpunkten att kvinnor ”ej skola blanda sig i politiken” – för att inte nämna hennes årliga besök hos påven i Rom, en av den europeiska kvinnokampens tyngsta motpol genom tiderna.
Om hovlivets många komplicerade turer och familjekrönikans utvikningar istället lagts i fotnoter, hade läsarens blick mot Ebba Hochschild och hennes komplexa tillvaro kunnat skärpas. Fångad mellan högreståndsmiljöns åldrande konventioner och den moderna tidens möjligheter, personifierar hon det svenska samhällets kliv från hierarkisk monarki till demokrati – en potentiellt spännande biografisk vinkel som dock förblir ganska vag.
Decennierna kring skiftet mellan 18- och 1900-tal var omvälvande särskilt för kvinnor. Då Ebba Hochschild föddes hade europeiska kvinnor ännu inte rösträtt. Under hennes uppväxt på 1870-talet öppnades landets universitetsutbildningar för kvinnor och 1921, då hon var 55 år, kunde svenska kvinnor för första gången delta i val till riksdagen. Dessa avgörande förändringar utspelar sig här bara i bakgrunden, vilket är en smula synd i en bok som sägs vara en kvinnoskildring buren av insikten om livets fantastiska möjligheter.
Gå till toppen