Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Naja Marie Aidt skriver om sonens död

Hur skriver man om att mista sitt barn? För den danska författaren Naja Marie Aidt gick språket sönder när hennes son Carl dog efter att ha kastat sig ut från fjärde våningen. Boken "Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" blev ett försök att skriva direkt ur den råa sorgen.

Den danska författaren Naja Marie Aidt beskriver i boken "Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka" sorgen efter sonen Carls död. "När jag stod på sjukhuset så sade jag till Carls far: 'Jag ska skriva Carls bok'. Men vid den tidpunkten visste jag ju inte vad det betydde", säger hon.Bild: Janerik Henriksson/TT
I mars 2015 reser Naja Marie Aidt från hemmet i New York till Danmark för att hälsa på sina vuxna söner. I boken beskriver hon hur hon sitter på en middagsbjudning tillsammans med delar av familjen när telefonen plötsligt ringer.
"'För livet!' säger jag', när glasen träffar varandra med ett sprött och fint ljud. Min mamma säger något till hunden. Så ringer telefonen. Vi svarar inte. Vem skulle ringa till oss så sent en lördagkväll?"
När telefonsamtalet väl besvaras är budskapet förödande. 25-årige Carl har tillsammans med en kompis experimenterat med psykedeliska svampar, drabbats av en psykos och kastat sig ut genom fönstret på fjärde våningen. Han ligger i respirator, men det finns inga chanser att han kommer att överleva.
– Carls storebror höll ett tal på begravningen som var kopplat till den grekiska tragedin. Och på ett sätt är det en grekisk tragedi när en ung frisk människa inom loppet av några få timmar plötsligt är borta. Bara att förstå hans olycka har tagit så lång tid. Det gick inte att förstå – vad hade hänt?
Naja Marie Aidt är svartklädd och samlad. Boken är det absolut mest personliga hon har skrivit, men numera har hon en ganska professionell inställning till den, förklarar hon. Ändå händer det att hon börjar gråta när hon läser högt ur texten inför publik. Och så sent som i går såg hon en ung man på flygplatsen i Oslo som var så lik sonen att hennes hjärna skrek "det är Carl, han har bara rest till Norge!".
– Det jag vill säga med den upplevelsen är att även om jag har skrivit boken och gått i sorgeterapi och det har gått tre år och jag besöker Carls grav så kan jag ändå få den här känslan av att "nå, men där är han ju!". Det visar lite av hur svårt det är att förstå döden.
Under lång tid efter Carls död kunde hon inte skriva alls. När orden väl kom tillbaka var det i pyttesmå bitar och stumpar. Fyra ord på en bussbiljett, någon mening i ett anteckningsblock. Först ett år efter olyckan började hon foga samman bitarna i datorn och började skriva på den bärande text i boken som hon kallar "chocktexten", den som börjar med middagsbjudningen hemma hos äldste sonen.
– Jag funderade över hur den litterära formen kunde spegla den här chocken och smärtan. Ibland finns det inga kommatecken eller stora bokstäver i texten, det är upprepningar och den här närmast cirkulära kompositionen där tiden är upplöst. Det var inte uttänkt eller planlagt, texten är skriven från det värsta stället, mitt i den råa sorgen.
Samtidigt hade hon en känsla av att hennes röst inte var tillräcklig – att det behövdes fler stämmor. Ur litteraturhistorien hämtade hon texter som hon kunde identifiera sig med. Jacques Roubaud, Stéphane Mallarmé, Joan Didion, Inger Christensen, även en så gammal skrift som Gilgamesheposet bidrog med berättelser om förlust och oändlig saknad.
– Att skriva boken blev också ett sätt att skapa ett rum där jag kunde vara tillsammans med Carl. När jag fann hans efterlämnade papper, anteckningar och dikter, blev jag som författare glad – även om det låter alldeles fel. Plötsligt hade jag hans stämma också.
Titeln är hämtad från en dikt som Naja Marie Aidt skrev med den då 16-årige sonen som ett slags inspirationskälla. Då tänkte hon inte på att han en gång skulle dö, men när olyckan inträffade såg hon med andra ögon på texten.
– Det är som Joan Didions magiska diktning, man tänker "om jag aldrig hade skrivit de där dikterna så hade han kanske inte dött". Likväl tycker jag att det finns en fin poäng i dikten. Den handlar om att i stället för att bli helt förstenad ska man försöka att ge det som man har fått från de döda vidare till andra människor. Det vill säga den kärlek som vi fick från Carl.
Sedan boken gavs ut har hon inte kunnat skriva något nytt.
– Jag har fortfarande den där känslan av meningslöshet. Varför ska jag skriva fiktion? Varför? Det är en sorts magi som har försvunnit.
Fakta

Naja Marie Aidt

Född: 1962 på Grönland.

Bor: I New York, USA.

Familj: Make och fyra söner: Frederik, Carl-Emil (som boken handlar om), Johan och Zakarias.

Bakgrund: Flyttade från Grönland till Danmark tillsammans med sin familj när hon var åtta år gammal. Debuterade som författare med lyriksamlingen "Så laenge jeg er ung" 1991. Har skrivit i alla genrer, även i romanformen och en del dramatik. 2008 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen "Babian".

Om Carl: Carl var en sökare som åt vegetariskt och sällan drack alkohol. Han var duktig på att laga mat och jobbade som kock, men drömde om att bli filmklippare.

Aktuell: Med boken "Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka", med undertiteln "Carls bok".

Fakta

Naja Marie Aidt om...

... behovet av gemenskap:

– Människor sörjer på olika sätt. Men till och med de människor som bara vill gå hem och stänga dörren och aldrig komma ut igen behöver andra människor. Det är den enda tröst som finns – gemenskapen.

... om att boken handlar mycket mer om sorg än om vrede:

– Jag tror att jag kanske bestämde mig för att jag inte ville att vreden skulle ta för mycket plats – annars skulle mitt liv ha blivit förfärligt, alltså ännu värre än det var. Med tiden lär man sig att man kan ropa och skrika, men det hjälper inte. Jag kunde inte få Carl tillbaka.

... om känslorna gentemot Carl:

– Jag har faktiskt aldrig varit arg på Carl. Det hade man kanske kunnat föreställa sig att jag skulle vara, men jag vet att han tog svamparna i god tro. Han trodde att han och hans vän skulle ha en trevlig lördagskväll och tyckte att det var spännande att uppleva. Jag ser det, som man säger på engelska, som en freak-accident.

Gå till toppen