Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Detta behöver sägas om och om igen

Gunilla Jarlbro läser om det subtila förtrycket av kvinnor inom mediebranschen.

Journalisten Jenny Nordlander – som skrivit "Mellan raderna" – är inspirerad av det fyrtio år gamla ”Dokumentet”, skrivet av kvinnliga journalister på Aftonbladet.Bild: Daniel Stigefelt

Jenny Nordlander

BOKEN. Mellan raderna – En bok om att vara kvinna och journalist. Natur & Kultur.

Ett 30-tal personliga berättelser och erfarenheter från att ha arbetat på olika medieföretag utgör grunden till "Mellan raderna". Jenny Nordlander har intervjuat namnkunniga journalister men har låtit vissa förbli anonyma, troligtvis eftersom smärtan fortfarande är stor och för att det kanske finns en rädsla för ytterligare repressalier. I en handfull fall skriver journalisterna själva.
Idén till boken kom året innan Metoo-uppropet och är inspirerad av det nu 40 år gamla ”Dokumentet”, där kvinnor som jobbade på Aftonbladet skrev ner sina erfarenheter av att vara kvinna och journalist i en extremt ”grabbig” redaktionsmiljö. Det som skiljer "Mellan raderna" från branschens Metoo-upprop kan sägas vara att den inte fokuserar på grova sexuella trakasserier, utan snarare på mer subtila kränkningar, förminskningar och härskartekniker.
Alla dessa mindre flagranta kränkningar är ofta svåra att påpeka utan att verka humorlös, eller överkänslig. Kränkningar som kvinnor ofta skyller på sig själv – "Var det jag som tog för mycket plats?", "Kanske måste jag ändra mig för att passa in bättre?" – får stort utrymme. Det är bokens styrka att det subtila förtrycket får utrymme. I berättelserna framkommer hur detta påverkar inte bara självkänslan och arbetsförmågan, utan dessutom tar sig fysiska uttryck såsom depressioner, panikångest och andra utmattningssymptom. I intervjuerna återkommer flera av journalisterna till den patriarkala strukturen som återfinns på medieföretagen, men dessvärre återfinns inte någon närmare analys av hur denna struktur egentligen ser ut och är konstruerad eller hur man ska kunna förändra den. Den enda som närmar sig denna typ av analys i boken är Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter.
Bristen på analys och förmåga att lyfta de personliga berättelserna till något mer allmängiltigt, exempelvis hur genus konstrueras på arbetsplatsen eller hur man kan etablera genusmedvetna redaktioner, är bokens svaghet. Det finns med andra ord en risk att denna bok blir just ”bara personliga berättelser” och därför inte kommer att göra nämnvärt avtryck på arbetsplatsernas rutiner och genusmedvetenhet.
Jag tror att Jenny Nordlander kanske tänkte sig att de insprängda texter, som belyser den historiska utvecklingen av att vara kvinna och journalist, skulle bidra till att diskutera strukturer. Dessvärre är dessa historiska kapitel enbart deskriptiva.
Boken är ändå läsvärd och stundtals oerhört välskriven. Det är gripande att läsa dessa berättelser som kvinnorna delar med sig av och som dessutom går att applicera på de flesta arbetsplatser, inte minst inom akademin. Styrkan är också att berättelserna visar på de subtila kränkningar som kvinnor får utstå på sina arbetsplatser. Kränkningar som maler ner självkänslan och ger fysiska symptom. Detta behöver sägas om och om igen. Men boken hade lyfts och fått en helt annan slagkraft om det hade funnits en problematisering och analys av hur denna förtryckande struktur konstrueras och fortplantas.
Vidare hade det inte skadat om Nordlander tydligare hade redovisat hur den faktiska strukturen ser ut idag på våra redaktioner. Göteborgs universitets årliga statistik förekommer förvisso i boken, men används inte aktivt i analysen. I dessa studier ser man tydligt att det förefaller vara ett systematiskt marginaliserande av kvinnor inom journalistprofessionen. De gripande enskilda vittnesmålen hade då kunnat luta sig mot en kraftbärande fond.
Gå till toppen