Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Löfven bjuder in med armbågen.

Socialminister Annika Strandhäll (S) och statsminister Stefan Löfven (S) besökte på tisdagen Södervärns vårdcentral i Malmö.Bild: Johan Nilsson/TT
Så här i valrörelsens elfte timme är Socialdemokraterna på sitt mest generösa humör. Och då handlar det inte om det godisregn i form av familjevecka och annat som S utlovat väl valda väljargrupper bara Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister.
På tisdagens DN Debatt (4/9) kommer Löfven med ett annat schangdobelt erbjudande, riktat till alliansen:
"Vi socialdemokrater står till förfogande för att leda en koalitionsregering som tar ansvar för landet."
Han fortsätter:
"Om inget av de så kallade blocken får egen majoritet är det naturliga en blocköverskridande regering."
Det som tidigare var S förstahandsalternativ – att den partikonstellation som blir störst regerar även om den inte har en majoritet i riksdagen bakom sig – har nu blivit andrahandsalternativ. Eller?
Den nyfunna insikten om blocköverskridandet som svensk politiks naturtillstånd väcker frågor.
Sverige har negativ parlamentarism. Det innebär att en regering inte behöver ha en majoritet i riksdagen med sig, det räcker att den inte har en majoritet emot sig. Vilket inte minst S utnyttjat genom åren. Under tio av de tretton mandatperioder som gått sedan 1973 har Sverige styrts av minoritetsregeringar. Sju av dessa har varit renodlade S-regeringar. Även före 1973 var minoritetsregeringar vanliga. Statsvetaren Torbjörn Bergman konstaterar att negativ parlamentarism har varit den grundläggande principen i Sverige sedan 1917.
Att S nu försöker skriva om historien förklaras förmodligen bäst av att partiet är på väg att göra ett historiskt uselt val. Och av att alliansen gjort klart att den kommer att försöka bilda egen regering även om de rödgröna skulle bli det större blocket, vilket opinionsmätningarna fortfarande tyder på. Plus att SD lockar var femte väljare.
Löfven talar gärna om en utsträckt hand men bjuder in med armbågen. Socialdemokraterna har länge försökt skrämma väljarna med att en röst på alliansen är en röst för att ge Sverigedemokraterna inflytande. I Stockholm har S i riktade kampanjer på Facebook varnat väljare för att rösta på C och L.
”Kan du lita på Centern och Liberalerna?”, frågar S i annonsen och svarar: "I flera länder i Europa har liberala partier på senare år gett högerextrema partier inflytande i politiken."
Den sortens smutsiga kampanjmetoder är knappast det rätta sättet för den som verkligen vill vinna vänner på andra sidan blockgränsen. C och L har länge varit tydliga med att de inte under några omständigheter tänker göra sig beroende av SD.
"Öppnar Moderaterna upp för samarbete med SD så spricker alliansen", varnade Björklund i denna tidning så sent som på tisdagen.
Sverige behöver mer av blocköverskridande samarbete. Men det förutsätter bland mycket annat att S justerar självbilden. Det är länge sedan Socialdemokraterna var ett 40-procentsparti. S är inte ens ett 30-procentsparti utan ett 20-procentsparti. Ett av tre, som det ser ut.
Då går det inte att hävda en självskriven rätt att vara det parti som leder en regering över blockgränsen.
Gå till toppen