Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Åsa Moberg blåser liv i 1968

Åsa Moberg 1968.Bild: Björn Larsson Ask/SCANPIX
1968. Tänk att det var femtio år sedan det mytomspunna året inträffade. Det känns liksom som igår, trots att jag inte ens var född. Men för mina barn är 68 lika avlägset som 30-talet var för mig när jag var liten: ett halvt sekel har passerat sedan frihetskämpen Martin Luther King mördades, kårhuset i Stockholm ockuperades och den legendariska feministgruppen Grupp 8 bildades, för att bara nämna några centrala händelser – sällan har väl så många symbolhändelser inträffat på ett och samma år!
Kanske var det också själva formen, det framväxande välståndet i många västländer och den centraliserade gemenskapen i tevesofforna, som skapade förutsättningarna för symbolmässigheten? Det menar historikern Henrik Berggren, som i sin nyutkomna bok ”68” (Bokförlaget Max Ström) beskriver året som en tid då ”en reva i historien öppnade sig och frihetens rike tycktes ligga inom räckhåll”. Men han påpekar också att symbolvärdet var större än det faktiska utslaget: de flesta svenskar satt under ”revolutionens år” bänkade framför något trivsamt teveprogram, och antalet medlemmar i Pingstkyrkan översteg vida de få (men högljudda) ur den så kallade bokstavsvänstern som delade ut Vietnambulletinen eller kastade ägg på direktörer.
Ändå har ju årtalet för många detta skimmer över sig, starkt förknippat med kraft och framåtanda. För andra givetvis raka motsatsen.
Författaren och debattören Åsa Moberg var ung, men redan politiskt och journalistiskt aktiv under det märkvärdiga 68-året. I memoarboken ”Livet” (Natur & Kultur) beskriver hon hur hon höll sig en bit ifrån vänsterrörelsen och snarare drogs mot socialdemokratin. Hennes roman ”Snart är det 1968” (Natur & Kultur), som skrevs 1984 och som nu utkommer i nytryck, håller ett intressant replängds avstånd till de revolutionära tankarna, samtidigt som huvudpersonen Nina Broman befinner sig i händelsernas absoluta centrum, i demonstrationstågen och på kårhusockupationen.
Boken har en fantastisk närvaro – Åsa Moberg förmår blåsa liv och gestaltning i såväl de politiska diskussionerna (ja, de var många och ingående) som sexscenerna (nej, sexet var inte avslappnat, fritt och jämställt). Men framför allt är Moberg fenomenal på att skildra det både och som finns inom Nina Broman. Både en stark tro på att förändring och social rättvisa är möjlig, på att kapitalismen går att bekämpa och på att Vietnamkriget kan få ett slut. Och en skepsis mot de (oftast manliga) medelklassrevolutionärer som tror sig kunna föra folkets talan, är helt okritiska till samtliga Maos utsagor och vägrar lyssna när regimen Kina kritiseras. ”Om folket vill ha rasdiskriminering, böjer ni er för folket då?”, undrar Nina vid ett tillfälle. ”Folkets objektiva intressen är en helt annan sak än folkets vilja. […] Läs Marx får du se”, blir det aningen flummiga svaret.
Mobergs roman får mig att vilja rikta blicken mot dagens politiska situation, mot mig själv. Vilka är de stora frågor som vi i framtiden kommer att behöva kasta nytt ljus över, omvärdera? Det är omöjligt att säga: vad vi är blinda för idag kan vi ju helt enkelt inte se. Men att varje ideologiskt sammanhang har bruk för en självkritisk Nina Broman, det står klart.
Gå till toppen