Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En konsert för den kräsna konnässören

Malmö symfoniorkester

KONSERT · KLASSISKT. Dirigent: Juraj Valcuha. Mamö Live 6/9.

Säsongsöppningen med Malmö Symfoniorkester är en rejäl tugga. Först uppmjukning med Alexander Glazunovs "Konsertvals nr 1", sedan ett krävande uruppförande av Jonatan Sersams "Gnistor" och efter paus Dmitrij Sjostakovitjs åttonde symfoni.
Som en röd tråd löper dirigenten Juraj Valcuhas vilja att skapa dynamik. Finns det ett pianissimo så skall det vara så svagt som möjligt. Glazunov dansar i en akvarell. De återkommande övertonerna i Sersams stråk är verkligen som små gnistor som snabbt avlöses av nya i helt andra former. Och jag vet inte om jag någonsin har hört det andlösa violintemat i början av Sjostakovitj spelas så svagt.
Samtidigt: Att de många utbrotten i full dynamik håller samman beror inte bara på bra akustik, utan på att orkestern tillåts att spela avslappnat. Klangen är övertons­rik även vid bristnings­gränsen.
Gott så. I likhet med många modernistiskt skolade tonsättare ställer Sersam stora krav på musikernas omställningsförmåga. "Gnistor" liknar ett kollage av djärvt instrumenterade skärvor som MSO sammanfogar på ett mycket pregnant sätt. I korta stunder påminner mig stycket om Bartóks "Konsert för orkester". Här finns många skarpa och karakteristiska motiv och klanger som passerar förbi enligt devisen om ständig förnyelse.
Sjostakovitj skäms inte för att ena benet står i traditionen. Här finns långsiktig uppbyggnad av spänning, upprepning och förändring av motiv och andra röda trådar i hörbar form. Jag har redan nämnt att MSO väl tar hand om ytterligheterna, riktigt svaga och riktigt starka nyanser. Men vägen fram till klimax är minst lika viktig.
I stort sett lyckas MSO att skruva upp volymknappen enligt Sjostakovitjs krav på gradvis ökande intensitet. Hatten av för viola­sektionens maskinmässiga tuggande i den formidabla tredje satsen; när de presenterar temat på detta sätt har de bäddat för trombonernas utmaning som kommer en bit senare. Första satsens gigantiska fresk skulle bli än mer gripande om varje individ i stråket släppte loss en mer oborstad fysik.
Konserten ställer frågan om hur kräsen man egentligen kan vara inför MSO nuförtiden. Säsongsöppningens fina meny säger mig: rätt så kräsen.
Gå till toppen