Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Minnesord om Tore Artman

Vår pappa, tandläkare Tore Manfred Artman, har avlidit den 23 juli vid en ålder av 88 år. Han föddes den 13 januari 1930 som yngsta barnet i en syskonskara på nio barn under loppet av elva år.

Bild: artman
Föräldrarna Gunnar och Gunhild växte upp i Olskroken i Göteborg men flyttade tidigt till Helsingborg och bosatte sig med familjen i en lägenhet vid Sundstorget med sommarhus i Domsten.
Under större delen av sina yrkesverksamma år hade pappa sin tandläkarpraktik på Drottninggatan 62 i Helsingborg. Tillsammans med Karin (numera Swensk) fick Tore barnen Marie, Gunnar, Kerstin och Henrik.
Vi barn minns vår pappa som en levnadsglad person som älskade livet och livets goda. Han var underfundigt rolig, omtänksam och en närvarande pappa under vår uppväxt. Under vinterloven åkte vi till fjällen och övade skidåkning och under sommaren var det Domsten som gällde.
På Domstens sandiga tomt kastade han sig in i lekar som indian eller cowboy, byggde tivoli för hela släktens kusiner eller jagade kaniner med oss. Om vi fångade en kanin så var löftet att vi skulle få behålla den - men tyvärr, eller som tur var, lyckades ingen av oss med detta.
Eftersom alla vi syskon var engagerade i Helsingborgs sjöscoutkår blev pappa också en del av kåren, såsom kårordförande. Där lärde vi oss att segla, samarbeta och knyta knopar.
Pappa var inte särskilt musikintresserad men uppskattade Karl Gerhard. Han kunde alla texterna utantill. Under uppväxtåren förstod vi nog inte Karl Gerhards storhet, men med tiden så har vi lärt oss att uppskatta de underfundiga texterna i kupletterna, som har visat sig lika aktuella nu som då.
Det skånska uttrycket “möen mad, go mad å mad i rättan tid” fångar pappas stora matglädje. Han tyckte mycket om fest och att sitta och äta länge. Han åt mycket långsamt och vi fick ofta vänta otåligt på honom innan efterrätten kom. Men å andra sidan kunde vi njuta av stora mängder glass när det väl blev dags.
Pappa var alltid intresserad av att höra om hur vi hade det eller hur vi tänkte och tyckte. Han var en god lyssnare men själv ganska fåordig. En av hans goda egenskaper var att inte ha alltför starka åsikter om våra livsval och den egenskapen hoppas vi alla att vi fört över till våra barn.
Seglingar över Sundet eller Kattegatt där en tyst gemenskap av “att vara tillsammans är mer än vad som sägs” är några av de bästa minnena vi har av vår pappa.
På böljan den blå, med solsken i blick, vind i håret och en Hof i handen - det är så vi bäst minns vår pappa. Fåordigt och kärnfullt sammanfattade han livet på dödsbädden med orden “Segling är underbart”. Detta kan vi alla hålla med om.
Begravningen har ägt rum, och vi barn med familjer vill här tacka för allt deltagande och stöd i sorgen och saknaden.
Marie Artman
Gunnar Artman
Kerstin Artman
Henrik Artman
Gå till toppen