Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Pssst. Glöm inte it-skandalen.

Hans parti övertygar inte.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Häromdagen, i tisdags, fem dagar före valet, förklarade sig statsminister Stefan Löfven (S) beredd att ”leda en koalitionsregering som tar ansvar för landet”. Så föll hans ord på DN Debatt.
Hans ”erbjudande” mötte en del beska kommentarer. Så klart. Löfven erbjöd sig fortsätta som statsminister. Som om en rad andra partiledare då skulle ställa sig i givakt och tacksamt be att få stödja honom.
En fråga måste ställas, inte minst av Sveriges över sju miljoner röstberättigade:
Har Socialdemokraterna gjort sig förtjänta av att fortsätta regera landet?
Sant är att mandatperioden inneburit en gropig politisk färd. Delvis för att den första rödgröna budgeten röstades ned med regeringskris som följd.
Ändå har regeringen med S och MP sig själv att skylla. Ekonomin, påeldad av en internationell högkonjunktur, må ha gått som tåget. Men tilltagande vårdköer, ett brett utanförskap bland invandrade, en ifrågasatt skola, grov brottslighet och en yvig utrikespolitik tillhör det som urholkar betyget.
Och så det som inte får glömmas bort nu när valdagen nalkas: it-skandalen på Transportstyrelsen.
Du minns säkert de stora dragen. Myndighetens it-system outsourcades till IBM i länder som Tjeckien och Serbien utan att bolagets personal där hade säkerhetsgodkänts. Ingen kunde säga om skyddade identiteter och andra känsliga uppgifter röjts. Det politiska haveriet resulterade i att flera statsråd som borde ha agerat i tid – Anna Johansson (S) och Anders Ygeman (S) – fick lämna regeringen i juli 2017. Ytterst ansvarig för bristande rutiner i regeringskansliet var statsministern. Som i konstitutionsutskottet också fick berättigad kritik.
Den politiker som i it-härvan framstod som alert och professionell – försvarsminister Peter Hultqvist (S) – klarade sig hyfsat helskinnad igenom skandalen. Bara för att i år trampa i nästa klaver: affären där hans pressekreterare visade sig ha oförsvarbara kopplingar till försvarslobbyn. Avslöjad avgick hon.
Denna oförmögna socialdemokrati ber nu om förnyat förtroende. Som om samregerandet med MP – där den lilla gröna partnern allt som oftast klämts hårt mellan S-buffliga sköldar – skulle göra partier som C och L pigga på att bli sambor.
Inte heller har valrörelsen ändrat bilden av Socialdemokraterna. All debatt har gått ut på att välfärden inte tål borgerliga skattesänkningar. Plötsligt, i TV4 i torsdags kväll, när Löfven än en gång drog upp sitt högst tvivelaktiga räknestycke om att alliansen vill sänka skatter för 100 miljarder kronor, började Ulf Kristersson skratta.
Moderatledaren blev inte ens upprörd längre. Han skrattade. Uppgivet.
Socialdemokraternas svaga insats gnager. Det finns skäl att ifrågasätta partiets paradgren: regeringsfähigheten.
Sedan den moderna demokratins födelse i Sverige har S varit ett tungt och på många sätt tillförlitligt maktparti. S, som i hög grad medverkat till att bygga dagens Sverige, har åtminstone kunnat hantverket. Att regera.
Nu sviktar den kompetensen. I en tid när demokratin utmanas. Det är oroande.
Gå till toppen