Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Smärtan: Ett måste för beundrare av Marguerite Duras

Annika Gustafsson ser dramat om författarens liv under andra världskriget.

Mélanie Thierry spelar författaren Marguerite Duras i en av filmatisering av hennes självbiografiska roman "Smärtan".Bild: Tri Art Film

Smärtan

BIO. DRAMA. Frankrike (La douleur), 2017. Regi: Emmanuel Finkiel. Med: Mélanie Thierry, Benjamin Beolay, Benoît Magimel, Shulamit Adar. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.06.

För beundrare av Marguerite Duras författarskap är Emmanuel Finkiels filmatisering av hennes självbiografiska roman ”Smärtan” ett måste. Boken publicerades visserligen inte förrän 1985, men den bygger i stor utsträckning på dagböcker som hon förde fyrtio år tidigare medan hon väntade på att hennes dåvarande make Robert Antelme, aktiv i franska motståndsrörelsen, skulle återvända från fångenskap i Tyskland.
Jag har inte läst just ”Smärtan” men väl andra av Marguerite Duras böcker. I filmen låter Emmanuel Finkiel åskådaren höra hennes egna ord, ofta i långa inre monologer, i munnen på den utmärkta huvudrollsinnehavaren Mélanie Thierry. Att lyssna till det välformulerade, avklarnade och poetiska språket är bara det är en speciell skönhetsupplevelse som bidrar till filmens ofta mycket förtätade stämning.
Lägg till det ett ambitiöst svartvitt bildspråk. Ibland med dubbelexponeringar, en hel del spegelbilder med fönsterrutor och diverse glaspartier, allt för att gestalta det motsägelsefulla inre hos Marguerite i filmens första hälft. När hon dagen efter makens gripande beger sig till ockupationsmakten Tysklands och Vichyregeringens högkvarter för att försöka få fram ett paket till Robert, möter hon kollaboratören Rabier (Benoît Magimel). Han var med när Robert Antelme greps och såg då en av Marguerite Duras böcker. Rabier är en litteraturälskare som drömmer om att starta bokhandel när kriget tagit slut. Han lovar att ombesörja paketet. Därefter möts de två, eftersom han kan ge henne information kring vad som händer hennes man.
Motståndsaktivisterna, främst hennes nära vän och så småningom älskare Dionys (Benjamin Biolay), varnar henne och menar att hon kommer att utnyttjas. Samtidigt innehåller relationen till Rabier en tydlig attraktion och filmen får drag av spion- och krigsthriller. Det är dramatiskt, spännande med en oroande atmosfär där man aldrig kan förutse nästa drag. Dionys svartsjuka darrar under ytan. Då de allierade närmar sig Paris måste Rabier ge sig av och maktbalansen mellan de två rubbas mot slutet.
Med Benoît Magimel borta ur bilden förändras dramat och utvecklar sig allt mer mot en djupstudie i smärta och sorg med Marguerite på gränsen till självutplåning och masochism, allt suggestivt gestaltat i fotografen Alexis Kavrychines djupverkande bildspråk. Under perioden när Paris har befriats börjar människor återvända från koncentrationslägren och förintelsens fasansfulla verklighet uppenbaras. Marguerite får en inneboende, Madame Katz, gestaltad med stor värme av Shulamit Adar. Hennes dotter har förts till ett av lägren och ingen vet om hon fortfarande lever. Båda väntar oroligt men medan Madame Katz är öppen med sina känslor, vänder Marguerite dem inåt och ser en kollektiv skuld för förintelsen. Men det är ingenting som filmen problematiserar eller ens diskuterar. Det finns bara där inom Marguerite. Hennes motståndare blir beskyddaren Dionys som vid ett tillfälle ger henne en örfil för att få henne att vakna upp ur det självuppfyllande smärttillståndet.
Filmen är dryga två timmar och hade gott och väl kunnat kortats ned med cirka tio minuter. Det blir lite för mycket ältande i Marguerites smärta. Hon uttrycker då och då en kritik mot gaullismen som tar över efter befrielsen men för en icke fransk publik hänger det lite löst och hade behövt förtydligats.
Det är ändå bara ett par radanmärkningar mot en märkvärdig film som borrar djupt i ett allmänt, existentiellt tillstånd.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 7 september
Gå till toppen