Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Joakim Thomasson: Finns det ingen vuxen i rummet som ser klyftorna?

Varför frågar ingen hur vi bryter segregationen och destruktiva beteenden i rikepersonsområdena?

Oavsett om du går genom staden eller trevar dig fram i det digitala landskapet mullrar trygghetsbudskapen: Det måste göras något åt det så kallade utanförskapet. Många ropar att det krävs krafttag, daltandet ska försvinna och straffen ska skärpas. Fram tonar dels ett vi och dels ett dem, och områden som det minsann måste göras något åt.
I ivern glöms det bort att allt faktiskt hänger samman.
I boken "Jämlikhetsanden" (Karneval förlag, 2010) visar epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett hur jämlika samhällen presterar bättre än ojämlika på en mängd olika områden. De karakteriseras av tillit, mindre brottslighet, bättre fysisk och psykisk hälsa och social mobilitet. Samhällen med en relativt sned resursfördelning utmärks i högre grad av segregation, rigida hierarkier, because-I’m-worth-it egoism och påfallande statuspositionering. Det finns allt för många som sitter runt lägereldar i sina enklaver och funderar på hur de ska vinna statustävlingen genom att fixa det senaste vrålåket eller göra sina läppar ännu lite större.
Det räcker med att gå genom staden för att se att ett sådant påfågelbeteende är vanligt i gatulivet. Nu är det inte konstigt. Helsingborg präglas av betydande och stegrande klasskillnader. Enligt statistiken var medelinkomsten för dem som bodde i Laröd och Hittarp vid millennieskiftet 86 000 kr mer än genomsnittet i Helsingborg. För två år sedan hade skillnaden stigit till 133 000 kr.
Ett par kilometer därifrån och på den andra sidan av skalan har medelinkomsten på Drottninghög under samma period minskat från 52 000 till 109 000 kr under genomsnittet i staden som helhet.
Det följer en trend. Såväl Konjunkturrådet som Finanspolitiska rådet har visat på kraftigt ökande klyftor i Sverige. Skulle vi dessutom räkna in värdet på fastigheter, värdepapper, ärvda förmögenheter och Panamafonder blir skillnaderna ännu större.
Medan krafttagen i huvudsak ska riktas mot destruktiva beteenden i resurssvaga områden, har nedbrytande ovanor i förmögna enklaver lämnats orörda. Från att ha varit fiskelägen och småbyar togs dessa platser över av glassig villabebyggelse och överdimensionerade glasschabrak, trädäck med de obligatoriska webergrillarna och en omotiverat stor närvaro av brackiga märkesbilar gjorda för besvärliga terrängförhållanden.
Sommarens torka innebar att många i Torekov tyckte det var viktigare att vattna gräsmattan än att spara på det sinande vattnet, men allvarligare var att klimatförändringarna gjorde sig påminda. Flera rapporter visar att de rikas livsstil inte är hållbar. I Sverige svarar de 10 procenten med högst inkomster för mer än dubbelt så mycket växthusgaser som de 10 procenten med lägst.
Ett stort problem är att det saknas mötesplatser som förenar staden. Skolvalet medför exempelvis att det främst är föräldrar med god socioekonomisk ställning som leder sina barn bort från den lokala offentliga skolan till en gräddfil med bättre resurser och högre betyg. Man umgås i större utsträckning med personer från den egna gruppen. Segregation är ur denna aspekt inte ett problem reserverat för invånare i resurssvaga områden. Den sociala stress som ojämlikhet och statustävlan medför har konsekvenser för alla. Det gäller ju att hålla uppe fasaden. I Helsingborg mår exempelvis allt fler unga allt sämre, oavsett var man bor. I Stockholm är det enligt Brottsförebyggande rådet vanligare att ungdomar i rikare stadsdelar använder narkotika än i resurssvaga. Så hänger det troligen samman även i Helsingborg, det finns oönskade relationer mellan brats i Hittarp och knarkbaroner på Drottninghög.
Varför sätter ingen ens på sig silkesvantarna och frågar hur vi bryter segregationen och destruktiva beteenden i rikepersonsområdena?
En del av svaret är att det är här som ledande politiker och tjänstepersoner, de välutbildade och företagarna bor. Vid sidan av de uppenbara demokratiska problemen, är dessa enklaver norm och mått på framgång. Utanförskap är ett begrepp som formuleras här för att peka ut de andra. Om bristen på åtgärder är, med Moderaternas nya 1930-talsord, ett uttryck för "antisocialt dominansbeteende", eller bara oreflekterad naivitet kan jag inte bedöma. Inte desto mindre är de mullrande partibudskapen om utanförskap i själva verket en del av själva problemet.
Finns det ingen vuxen i rummet som kan ta de uppkavlade skjort- och blusärmarna i örat och tala om att segregation i grunden handlar om ojämlikhet?
Gå till toppen