Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Valet 2018

Cas Mudde: Ursäkta röran - vi bygger om

Det nya fragmenterade politiska landskapet är här för att stanna. Nu måste svenska liberala och demokratiska partier bygga nya allianser och återta agendan från Sverigedemokraterna, skriver Cas Mudde, en av Europas ledande experter på högerradikala partier och rörelser.

Bild: Petra Villani
Så har vi äntligen ett resultat, efter månader av febrig uppladdning, och vid första anblicken tycks det svenska valet 2018 bekräfta det som varit det dominerande mediala narrativet: ett hårt prövat politiskt etablissemang besegras av en populistisk höger i medvind. De högerradikala Sverigedemokraterna blev kvällens stora vinnare och gick från 12,9 till 17,6 procent, medan både Socialdemokraterna och Moderaterna förlorade 2,8 respektive 3,5 procentenheter.
Högerradikala politiker, liksom den växande skaran av framträdande apologeter bland mainstreampolitiker och experter, kommer att använda SD:s framgångar för att lägga fram ytterligare krav på reformer av invandringspolitiken, med hjälp av sin egen version av den dystopiska Sverigebild som varit så populär i högerkretsar på båda sidor av Atlanten. De kommer att beskriva valet som ett förkastande av den verklighetsfrånvända politiska elitens liberala flyktingpolitik, och ignorera att samma elit sedan två år själv förkastat denna öppna politik.
Hela 41 procent av svenskarna röstade på ett annat parti 2018 än 2014. Både Socialdemokraterna och Moderaterna förlorade väldigt många av sina väljare från 2014, 34 respektive 46 procent, och många av dem gick till Sverigedemokraterna (11 respektive 14 procent). Sverigedemokraterna i sin tur behöll den största delen av sina väljare från 2014, hela 86 procent, medan de lockade nästan lika många nya väljare från de två stora partierna.
I en rapport som släpptes strax före valet användes teorin om ekonomisk oro som förklaring till det växande stödet för SD. Framförallt, och särskilt i Sverige mer kontroversiellt, argumenterade författarna för att Sverigedemokraterna genom sitt segertåg har (åter)integrerat de så kallade ”ekonomiska förlorarna” i politiken, både som kandidater och väljare. Något som därmed överlag skulle ha gjort svensk politik mer inkluderande.
Även om det kanske är sant, är det viktigt att notera att partiet i första hand integrerar manliga ekonomiska förlorare, då undersökningarna visar på en enorm könsskillnad bland SD:s väljare. I likhet med andra populistiska högerradikala partier i Västeuropa fick SD nästan två manliga röster för varje kvinnlig.
Även med svenska mått mätt var valet 2018 trots allt ingen politisk jordbävning. De två regeringspartierna förlorade tillsammans 5,2 procentenheter, nästan jämnt fördelat mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men deras stödparti, Vänsterpartiet, gick samtidigt framåt med 2,2 procentenheter, vilket gjorde att den sammanlagda förlusten för vänsterflanken stannade vid bara 3 procentenheter. Vid 2014 års val förlorade den regerande Alliansen tillsammans hela 10 procentenheter.
På många sätt blev valet istället en fortsättning på den normaliseringsprocess som startade i svensk politik 2010 och förstärktes 2014, då SD gick fram med 7,2 procentenheter, en och en halv gång så mycket som igår. Sorgligt nog, och trots att Sverige ligger ett decennium eller två efter utvecklingen i andra jämförbara länder, fortsätter de stora partierna att göra samma misstag. Efter att i flera år ha ignorerat den radikala högern lät de istället SD sätta den politiska agendan. Följaktligen kom debatten att domineras av ”hårda frågor” som sjukvård, invandring och brott och straff, av vilka de två sistnämnda åtminstone delvis ägts av SD.
Även om Sverigedemokraterna inledningsvis främst förde strategiska diskussioner med Moderaterna var det Socialdemokraterna som i ett försök att vinna tillbaka väljare konkret kom att närma sig SD politiskt, med löften om en stramare integrationspolitik och hårdare tag mot brottsligheten. Än en gång valde dock de flyktingkritiska väljarna originalet framför kopian, vilket inte minst Moderaternas tapp visar. En del socialdemokrater kommer att argumentera för att deras högergir förhindrade de vita arbetarklassväljarnas flykt från partiet, men även om det skulle vara sant fick de betala ett högt pris: den politiska agendan lämnades över till de högerradikala.
De kommande dagarna, veckorna, kanske månaderna, kommer vi att få bevittna en utomordentligt komplicerad process för att forma koalitioner, då vänster- och högerblocket har ungefär 40 procent var, medan Sverigedemokraterna har resten. Naturligtvis kommer det inte att, som vissa har hävdat, betyda att Sverige blir omöjligt att regera. Snarare bekräftar det vad redan valet 2014 visade, att blockpolitiken är död. När 82,4 procent av rösterna gått till andra partier än de högerradikala finns det trots allt gott om tänkbara koalitioner som inte inkluderar Sverigedemokraterna.
Så, trots den stora ökningen av flyktinginvandring 2015 och 2016, och trots de etablerade partiernas panikartade respons på den svåra backlashen, fick den vänsterregering som påståtts vara historiskt impopulär i själva verket ett ganska normalt valresultat. De förlorade bara hälften så många röster som högerregeringen som föregick dem. Framförallt flockades svenskarna inte till den radikala högern. Både Vänsterpartiet och de två mittenpartierna gick också framåt, med ungefär hälften så mycket som SD.
Valets viktigaste lärdom är att Sverige nu, likt de flesta andra västeuropeiska länder, får ett alltmer fragmenterat partisystem med ett stort högerradikalt parti. Denna fragmentering har pågått i över ett decennium och har strukturella orsaker som går bortom lågkonjunktur och ”flyktingkris”. Den är här för att stanna!
De svenska liberala och demokratiska partierna måste nu hitta alternativ till sin utdaterade blockpolitik och bygga nya koalitioner och mer flexibla temporära allianser. Framförallt måste de skapa ideologiska och integrerade visioner för de stora frågorna idag, vilket inkluderar, men inte begränsas till, invandringen och integrationen. Bara så kan de återta den politiska agendan och visa svenska folket att det finns en politisk framtid bortom Sverigedemokraterna.
Cas Mudde är nederländsk statsvetare och en av Europas främsta experter på politisk populism och högerradikalism.
Översättning från engelskan: Patrik Svensson. Publicerad med tillstånd av The Guardian.
Läs alla artiklar om: Val 2018
Gå till toppen