Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den samvetslöse världsförbättraren

Lena Einhorns dokumentärroman om gaskrigets fader fångar tiden med detaljrik skärpa, skriver Oline Stig.

Lena Einhorn.Bild: Agneta Åkesson

Lena Einhorn

BOKEN. Geniet från Breslau. Natur & Kultur.
Fritz Haber fick Nobelpriset i kemi 1918. Han räddade Europa från svält genom att framställa ammoniak genom syntes, vilket gjorde att man kunde tillverka konstgödsel och därmed öka jordbruksproduktionen. Samtidigt är han känd som gaskrigets fader och uppfann både klor- och senapsgas som dödade fienden som råttor i skyttegravarna under första världskriget. Ja, han inte bara uppfann, han var en varm förespråkare av metoden och aktiv i alla steg i processen, som kapten för det akademiska gardesregementet. Var Fritz Haber en världsförbättrare eller en samvetslös karriärist?
Einhorns dokumentärroman ger inga säkra svar, i stället utforskar den frågan och låter läsaren se in i tiden som i ett tittskåp med belysta rum. Vi får följa Fritz från ungdomen i Breslau och hans första möte med Clara Immerwahr, som långt senare ska bli hans hustru, fram till slagfälten under första världskrigets förtvivlade ställningskrig. Romanen handlar också om Clara och hennes kamp för att få tillträde till de vetenskapliga rum där kvinnor var en anomali. Hon var, precis som sin make, kemist och den första kvinnan som fick studera vid ett tyskt universitet. Om man ska ringa in berättelsen har den tre huvudpersoner: Fritz, Clara och tiden de lever i.
Hur lyckas Einhorn då förvalta historien? I långa stycket mycket väl. Det dokumentära berättandet har den mix av nykter distans och vibrerande närvaro som är Einhorns signum. Hon är också skicklig på att ladda skeenden och bygga upp dem dramaturgiskt. Ett av de mest gripande avsnitten i boken rör tillverkningen av klorgas och de olika djurförsök som genomförs med densamma innan den når soldaterna vid fronten. Avsnitten med Clara är också mycket fina, henne känner jag med och kommer nära.
Fritz, däremot, är en svår nöt att knäcka, trots att Einhorn ägnar flera hundra sidor åt att teckna hans porträtt. Hans revanschlystnad gentemot den stränga fadern går att förstå, liksom hans revanschlystnad över huvud taget mot alla som förnedrar honom i det militära och under de första åren vid universitetet. Den dubbla identiteten som jude och kristen konvertit är också intressant. Antesmitismen är ständigt närvarande och skildringen desto mer laddad eftersom vi befinner oss långt före nazismens illdåd och man som läsare vet allt det som bokens huvudpersoner ännu är lyckligt ovetande om.
Det jag inte blir riktigt klok på är Fritz gradvisa förvandling mot känslokyla och fanatism, både i relation till Clara och vad gäller hans plötsligt uppblossande patriotism. Han blir helt enkelt, ju längre historien lider, en person det är svårt att känna sympati för. Och även om det är bra att Einhorn inte hemfaller åt några enkla förklaringar till hans gåtfulla natur, går det inte att komma ifrån att Claras berättelse, som är enklare att begripa och identifiera sig med, också engagerar mig mer. I romanen, liksom i verkligheten, får hon ändå stå i skuggan av den genialiske och motsägelsefulle maken.
Den tredje komponenten, själva tiden, tecknas med detaljrik skärpa. Ofta fungerar den som fond och förståelse för det drama som utspelas – och ibland blir de historiska redogörelserna väl detaljrika och didaktiskta, liksom beskrivningarna av Fritz Habers vetenskapliga experiment. Mitt intresse för kemisk framställning av ammoniak har sina begränsningar. Det sammanfanfattande intrycket av Einhorns roman är blandat: jag läser ömsom fascinerat och vetgirigt, ömsom i motvind.
Gå till toppen