Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Landskrona är inte modellen för Malmö.

Roko Kursar (L), Torbjörn Tegnhammar (M) och Nils Paarup-Petersen (C) gör segertecken på valkvällen.Bild: Patrick Persson
Som i riket, så ock i Malmö.
Det sittande rödgröna styret försvagades i valet, särskilt Miljöpartiet krympte. Med uppbackning av Sverigedemokraterna skulle alliansen kunna ta över – efter tjugofyra år med S-styre. Ett kvarts sekel, praktiskt taget.
Och liksom partiordföranden Ulf Kristersson suktar Moderaternas ledare i Malmö, Torbjörn Tegnhammar, efter segern. Tillräckligt mycket för att ta Sverigedemokraterna i båten?
I alla fall har Tegnhammar slagit fast att han tänker försöka ta makten även om alliansen är mindre än de rödgröna och därmed i praktiken beroende av SD. Precis som Kristersson.
Nu är alliansen i Malmö inte i närheten av de rödgröna. Tillsammans får alliansen 20 mandat, enligt den preliminära rösträkningen från valnatten. Det nuvarande styret, S och MP, får 23. Lägg till Vänsterpartiets 7 mandat och maktskiftet känns avlägset.
Om nu inte SD med sina 11 mandat ställer sig på alliansens sida. Då blir ställningen 31–30 i fullmäktige.
I Malmö heter Centerns förstanamn Nils Paarup-Petersen. Och han säger som sin partiordförande Annie Lööf: sätter sig Moderaterna och förhandlar med SD så lämnar C allianssamarbetet.
Detsamma säger Roko Kursar (L).
Samtidigt tycks Paarup-Petersen hoppas på ett maktskifte genom att SD ställer sig bakom alliansen utan att få något i gengäld.
Varför Malmös SD-ledare Magnus Olsson skulle ägna sig åt sådan välgörenhet är oklart. Att skänka bort sina röster och sina mandat vore ett lite udda beteende av en politiker.
Och så länge blocken håller ihop kommer även ett rödgrönt styre att leva på Magnus Olssons nåd. Ett bra utgångsläge för honom.
Kanske tänker Tegnhammar försöka göra en strandbergare? Liberalernas populäre ledare i Landskrona, Torkild Strandberg, har styrt staden i täten för en blågrön koalition de senaste tolv åren. Med benäget bistånd av SD, som i fullmäktige stött det blågröna styrets förslag i fler än nio fall av tio.
Enligt Strandberg har han aldrig förhandlat med SD, däremot backat "massor av gånger" efter att ha pratat med partiets företrädare.
"Jag lägger ju inte fram förslag som jag på förhand vet inte kommer att vinna gehör", sade Strandberg nyligen.
"Förhandla", "samtala", "lyssna på", "prata med" – var gränsen går mellan det ena och det andra är inte lätt att bli klok på.
Malmö har för SD och många andra blivit symbolen för allt som är fel med Sverige: segregation, arbetslöshet, otrygghet, gängkriminalitet och allmänt elände. Ändå går partiet inte påfallande starkt här, utan fick 16,4 procent i kommunvalet. Skåne utanför de större städerna är däremot i stor utsträckning SD-land. I ett tiotal kommuner är SD största parti.
Det finns också M-land. Vellinge förstås, där Moderaterna ser ut att få egen majoritet, 50,6 procent. I Staffanstorp, där partiets starke man Christian Sonesson före valet öppnade för samarbete med SD, ökar M med tre mandat och får 42,9 procent. Alliansen kan därmed lugnt styra vidare med egen majoritet.
Sådan lyxtillvaro kan de borgerliga i Malmö bara drömma om. Och samtidigt som dörren till SD stängts av åtminstone C och L har samarbete i andra riktningen, den rödgröna, uteslutits. Att måla in sig i hörn har varit en populär sysselsättning denna valrörelse.
"Jag är övertygad om att vi kan fixa det här om alla tar det lugnt och stilla", säger Magnus Olsson (SD) till tidningen. Och pekar på Landskronamodellen.
De lockropen gör liberalerna i C och L klokt i att inte lyssna till. Om de har för avsikt att komma ur det här med principerna – och hedern – i behåll.
Gå till toppen