Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kärleksfullt möte som borde varierats bättre

Bennett och Krall trivs ihop och i studion.Bild: Concord Records

Tony Bennett & Diana Krall

ALBUM. Love is here to stay

Säg "hej" till nästa års mest givna Grammyvinnare.
Det råkar också vara en mycket musikalisk och intim affär, fjärran från påkostade arrangemang och maffiga orkestrar.
Mest slående är förstås formen hos Tony Bennett, 92. Inte mycket har förvunnit ur den varma, aningen skrovliga rösten. Den sofistikerade leveransen och smokingglidarsvänget sitter där de ska.
Bennett har på äldre dar roat sig frikostigt med duetter, inte minst på det storslaget producerade albumet med Lady Gaga. Den nya satsningen med Diana Krall gjordes däremot med enbart en pianotrio: Bill Charlap, Peter Washington och Kenny Washington. Diana Krall låter den här gången pianot stå och huvud­personerna fokuserar på sånger av George Gersh­win, nästan alla med text av brodern Ira.
Att Bennett och Krall känner stor respekt för varandras artisteri är lika tydligt som att de förenas i kärleken till sångerna och sin totala kontroll över pulsen och hur fritt man då kan hantera den. Det finns musikalisk kemi mellan dem.
Detta trots att de två egentligen har rätt olika ton och stil. Han är sitt vanliga världsvana, eleganta och utåtriktade swinger-jag (i den gammaldags betydelsen då...). Hon halvviskar gärna fram vissa ord och fraser och odlar sin coola, sensuella image.
Tony Bennett mejslar ut varje ord, sätter liksom en kant runt dem. Diana Krall gillar att binda ihop och jämna ut, vilket ger flyt och framåtrörelse i fraserna.
Charlap och de två Washingtons bygger en fin lek­hage. Trion agerar smakfullt och spänstigt; inte alls profillöst, men heller så att något sticker ut och stjäl uppmärksamhet från sången.
Det mesta på menyn hör till Gershwins mest välkända godis, men positivt nog dyker också mindre ofta sjungna nummer upp, "Do it again", "My one and only" och "Who cares".
Minus finns. Fantasilöst nog används samma upplägg rätt igenom — Krall och Bennett växelsjunger meningar och verser hela vägen och förenas först i sångsluten.
Snålt och bekvämt att inte satsa tid och pengar på en gnutta variation och lite seriöst arrangerande. Detta lär ju trots allt bli årets mest sålda jazzplatta. Rösterna borde fått smälta ihop oftare. Varför till exempel inte låta en av sångarna lägga en stämma ovanpå den andras melodi ibland?
Tänk om Charlap då och då kunde fått bryta in i sången och agera växelspelare? Eller om basen på något spår fått vara det enda instrumentet?
Nu blir lyssningen förutsägbar och lite jämntjock, helt i onödan. Onödigt också med ensamsång på ett par spår, när man nu fått in de här två storstjärnorna i samma studio.
FLER TIPS
Tony Bennett & Diana Krall: Nice work if you can get it (Youtubeklipp)
The Count Basie Orchestra: All about that Basie (album)
Gå till toppen