Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Josefine Thorén: Mammorna – glorifierade men tystade

Hon sitter där på Dunkers scen, Alexandra Pascalidou, med rosa klänning, klingande skratt och, det som tydligast fyller hela rummet, skarpskurna ord. De susar svidande genom rummet precis som obekväma sanningarna ofta gör och publiken växlar ofta mellan applåder och medhållande mumlanden. Trots att jag är i tjugoårsåldern och uppvuxen i Ramlösa så sitter jag och nickar igenkännande till orden av en 48-årig kvinna från Rinkeby.
Samtalsledaren Mikael Olsson Al Safandi och Alexandra Pascalidou på Dunkers i lördags. Foto: Monica Enelund Posnic
Som om vi var i samma skrot och korn.
Något årets valrörelse glömde bort.
Det är lätt att skriva att årets valrörelse glömde bort någonting. Det är lätt att skylla på just denna årgång av politiker och säga att det var just i år vi glömde att lyfta upp förorterna, arbetarklassen, kvinnorna, minoriteterna, hbtq+-personerna, funktionsvarierade och alla andra som skyfflats undan till marginalerna om det inte finns en politisk poäng att vinna på dem som samtalsämne.
Men det är inte bara valsnack. Det är hela det demokratiska samtalet.
Kanske är det därför Alexandras ord blir som vatten för den törstande. Hon vänder samtalet tillbaka till de som tystats, till mammorna och ännu tydligare, mammorna i förorterna. Hennes senast bok "Mammorna" berättar om hur mammarollen glorifieras i allt från Bibeln till nationalisternas manifest – men hur dessa mammor aldrig själva får komma till tals. ”Tysta helgon”, kallar Alexandra Pascalidou dem.
Hon är besviken över hur frånvarande dessa kvinnor har varit i medierna. Och hon är besviken över hur medierna också denna gång, då berättelserna ändå funnits samlade i bekväm bokform, har missat att ge dem exponering och genomslagskraft. Men hon är inte förvånad, få ser den politiska poängen just nu i att fånga upp dessa röster som fortsätter att studsa ekande i betongen.
Tänk om någon hade tagit sig tiden att lyssna? Mätningar under valkvällen i söndags i SVT visade att om det endast var landets kvinnor som hade avgjort detta så hade exempelvis Sverigedemokraterna stannat på knappt 13 procent. Det är statistik som säger något liknande som Alexandra Pascalidous bok: kvinnors röster vill säga någonting annat. Det finns berättelser därute som inte hörs och därmed verkligheter som inte tas med i beräkningen när stora politiska beslut tas.
Alexandra Pascalidous gestikulerade inlevelsefullt från Dunkers scen på lördagseftermiddagen medan hon berättade vidare om hur de största, de mest tongivande orden också i svenskan härstammar från grekiskan.
"Kaos."
"Krig."
Och så givetvis, "demokrati".
Ordet som betyder folkstyre och innebär att det är folkets röster som ska höras genom politikernas munnar. Det är alltså inte i första hand politikernas röster som ska leda det demokratiska samtalet. Det är folkets.
”Mammorna, de ser och hör allt. De lever i dessa områden hela sina liv och har berättelser om sina verkligheter, om orterna, men de ses sällan trovärdiga eller kunniga nog att få berätta själva.”
Alexandras Pascalidous ord landar i rummet. Det är stärkt jag går från Dunkers med boken ”Mammorna” under armen och med känslan av upproriskhet. För med boken bär jag också med mig de tystades röster.
Gå till toppen