Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Strejkbrytarnas historia

Bengt Ohlssons nya roman är en berättelse om fattigdom, homosexualitet och strejkbryteri. En roman fylld av äktsvensk sturighet, tycker Åke Leijonhufvud.

Bengt Ohlsson

BOKEN. De dubbelt så bra. Albert Bonniers förlag.
I Bengt Ohlssons nya roman "De dubbelt så bra" riktas ett tack till bland andra Jussi Björling och Wilhelm Peterson-Berger. Man kan fråga sig varför. Svaret är antagligen att Bengt Ohlsson med sin roman velat skapa ett nationalepos lika svenskt som "Frösöblomster" och "Land, du välsignade". Och visst finns det något av äktsvensk sturighet i denna roman som handlar om strejkbryteri och den sårade självkänslan hos de svenskar som tog värvning på "fel" sida, nämligen "de vitas", i finska inbördeskriget.
Fjortonårige Arvid och sjuttonårige Ragnar växer båda upp i Norrland under första världskrigets sista år. Arvid bor i stallet bland djuren hos sin farbror och faster. Farbrodern utnyttjar honom sexuellt, vilket bara stärker den känslige pojken i hans tro på en bättre och godare värld. När hans far dyker upp på gården följer han med honom för att arbeta med timmerfällning och flottning i skogarna.
Ragnar bor i en läkarvilla hos sin mor som är hunsad sjuksköterska åt byns doktor. Den auktoritetsbundne Ragnar leker krig i skogarna med några jämnåriga kamrater och drömmer om att ansluta sig till den svenska brigad som i det pågående finska inbördeskriget slåss mot "de röda".
Arvid och Ragnar berättar båda i jagform, i kapitel som avlöser varandra. Men de träffas också i boken. Det sker sedan Arvid fått en stock över benet vid arbetet i skogen och förts till läkarvillan. De båda pojkarna fattar snart tycke för varandra och inleder ett febrigt kärleksförhållande som övervinner både krig och internering och som får sin hetta av att det utspelar sig under en tid då homosexualitet hörde till det mest förbjudna och skamfulla.
Att vara strejkbrytare var också det skamfullt, åtminstone i ett Sverige dominerat av socialdemokrati och fackföreningar. Det mest kända exemplet är händelserna i Ådalen 1931, då fem arbetare sköts ihjäl vid en arbetskonflikt och några strejkbrytare blev misshandlade.
Det är den sista händelsen som har väckt provokatören i Bengt Ohlsson. Varför skriver ingen om strejkbrytarna? Varför vågar ingen ta ställning för den brokiga skara av individualister och ensamvargar som ville hindra "den gudlösa socialismen" från att breda ut sig? Är vi alla i själ och hjärta goda socialdemokrater som står på fackföreningarnas och den solidariska arbetarrörelsens sida mot strejkbrytarna? I så fall är Bengt Ohlsson ingen god socialdemokrat.
Nu handlar "De dubbelt så bra" mycket lite om Ådalen 1931 men desto mer om vad som ledde dit. Bengt Ohlsson tränger djupt in i de båda pojkarnas värld och skildrar såväl deras vilsenhet och utanförskap som deras godhjärtade försök att göra rätt för sig. Att de rusar rakt i armarna på människor som utnyttjar dem och gör dem till strejkbrytare hör till bokens karaktär av ödesdrama.
Bengt Ohlsson är en driven berättare som vet att hålla spänningen vid liv. Värre är det med psykologin som på sina ställen närmar sig pojkböckernas. Mångordigheten och de många utvikelserna hotar dessutom att ta udden av den tragik som talar ur porträtten av de båda pojkarna.
Den största behållningen av "De dubbelt så bra" är skildringen av fattigdomen och det hårda slitet i de norrländska skogarna. Och vilken friskhet stiger inte från sidorna, med en doft av myrmarker och nyfällt timmer! Här visar sig Bengt Ohlsson vara en läraktig elev till stora Norrlandsskildrare som Lars Ahlin och Lubbe Nordström.
Gå till toppen