Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Louisiana visar månen med magnifik dragningskraft

I ett svindlande helhetsgrepp för Louisiana samman konst, vetenskap och historia i en encyklopedi över vår närmaste himlakropp. Carolina Söderholm ser konst som hjälper oss att förstå universum.

Max Ernst, "En galakses fødsel", 1969.Bild: Max Ernst/VISDA 2018

Månen - från inre världar till yttre rymden

KONST. Louisiana, t o m 20/1 2019.

Marken försvinner under fötterna. Plötsligt flyger jag tyngdlös mot månen, för att landa med en stöt. I ett mörkt hörn av Louisiana erbjuder Laurie Anderson uppfyllelsen av en klassisk dröm. Strax bredvid står en exakt kopia av Neil Armstrongs rymddräkt från 1969, men någon sådan behövs inte när jag med senaste virtual reality-teknik följer i hans spår. Möjligen hade jag haft nytta av 1800-talets detaljerade kartor över månlandskapet, som visas några salar bort.
Förtjusningen sväller i bröstet. Ungefär likt den luftballong, som för nyfikna upp i rymden i ett tidigt exempel på fake news, då astronomen Sir John Herschel publicerade sin "forskning" i The New York Sun år 1835. Där introduceras läsarna för månens fladdermössmän och fjärilskvinnor, långt innan surrealismen sett dagens ljus. Fast naturligtvis finns också 1900-talets drömlika exkursioner in i den inre och yttre rymden med på höstens stora utställning, där inte minst spanska Remedios Varo förtrollar bredvid sin betydligt kändare landsman Salvador Dalí.
Carl Julius Leypold. "Kirkegårdsindgang", 1832.Bild: Fotoabteilung GNM
"Månen" är en encyklopedi över vår närmsta himlakropp. I ett svindlande helhetsgrepp för kuratorn Marie Laurberg samman konst och vetenskap, historia och nutid, rymdkapplöpning och romantik. Här visas meteoriter och månsken, satellitbilder och science fiction liksom intrikata mätinstrument från 1300-talets arabiska astronomi. Men vad som framför allt blir synligt är människans längtan. Har du sett månen ikväll? frågar vi ständigt, som får vi aldrig nog av dess silvriga klot. Så nära och ändå utom räckhåll. En symbol för fruktbarhet och helande, som styr jordens tidräkning och tidvatten. Men också sägs driva människor in i galenskap.
Kanhända fantiserade redan Galileo Galilei om att vandra över de kratrar, som han blev först att se genom sitt teleskop. Snudd på otroligt finns nu tvärs över sundet hans handskrivna originalmanuskript om upptäckten, daterat 1609 och inlånat från Florens nationalbibliotek.
Med "Månen" gör det danska konstmuseet vad det kan bäst. En enormt påkostad och pedagogisk presentation, där vår granne i solsystemet synas på alla tänkbara sätt. Ingångarna skiftar från astrologi och teknologi till psykologi och poesi. Till skillnad från den lika maffiga satsningen om Arktis för fem år sedan, glöms heller inte det kritiska perspektivet bort. En serie skarpa verk blottar hur ekonomiska och militära syften drivit viljan att kolonisera, kontrollera och exploatera rymden, i kampen om herraväldet över såväl måne som jord.
Darren Almond, "Fullmoon@Yesnaby", 2007.Bild: Darren Almond
En sådan vidlyftig satsning kunde lätt ha havererat, men faktum är att Louisiana lyckas ganska väl. Tricket är att låta konsten bli den lins genom vilken samtliga spår förstås. Därmed synliggörs också konstens betydelse för människans strävan att förstå allt från universum till sig själv. Ett gott exempel utgör just den konstnärligt sinnade Galilei, vars kunskap om tecknandets skuggteknik gjorde det möjligt för honom att tolka de mörka fläckar han såg på månen i termer av yta och djup. Fram tills dess dominerade föreställningen om att jorden, som en spegling av mänsklig ofullkomlighet, utgjorde undantaget på himlasfärernas släta perfektion. Men upptäckten var politiskt sprängstoff. Galilei var inte den ende forskare att drabbas av kyrkans vrede. Striden mellan vetenskap och religion skär djupt genom astronomins historia.
Konflikten går även att ana i de nattliga landskap som breder ut sig i en dunkelt skimrande vrå. Här befinner sig Caspar David Friedrich i gott sällskap med sina danska kollegor när han vänder ryggen åt naturvetenskapen och tekniken i en tid då de rationella förklaringarna erövrar världen. Istället skildrar 1800-talsromantiken människan i sublim vördnad inför naturens och skapelsens storslagenhet.
Fritz Lang, "Frau im Mond", 1929.Bild: Horst von Harbou/Deutsche Kinemathek
Här och var känner jag en liknande insikt stinga till. Som när fossiler och månsten ställer vår stressade jakt på minuter, mot de eoner och ljusår som mäter universums tid. Nog spretar det bitvis onödigt mycket, när allt från 3D-printade rymdarkitekturmodeller till Mark Rothkos meditativa måleri ska tryckas in. Men helheten är magnifik.
Genom salarna flyter tonerna av Ludwig van Beethovens "Månskenssonat" från Katie Patersons självspelande flygel. Noterna har hon skickat med morsekod till månen, fast när de reflekteras tillbaka till jorden har en del försvunnit in i kratrarnas djup. På en gång skön och oroande fångar den ofullkomliga melodin själva utställningens essens.
Snart femtio år av forskning har gått sedan människan satte sin fot på dess yta. Ändå fortsätter månen utöva sin mystiska dragningskraft.
Gå till toppen