Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johan Malmberg: Propagandakriget mot de röda legoknektarna

Tror man att det bara handlar om ofarligt tjatande om den senaste tv-serien har man inte gjort sin danska läxa. Det är ett välplanerat propagandakrig.

Bild: JOHN ALEXANDER SAHLIN/TT
De røde lejesvende.
De röda legoknektarna. Så vanligt är öknamnet på danska public service-journalister att det gett namn till både tv-serie och bok (där de sätts på de anklagades bänk). Innebörden behöver säkert inte förklaras, men är alltså danska för det Jimmie Åkesson kallar vänsterliberal smörja. Det här är Dansk Folkepartis mest lyckade propagandaseger någonsin: att sedan tidiga 2000-talet påstå för Medelpreben att Danmarks Radios journalister har förvandlat danskarna till indoktrinerade röda khmerer.
Hur har det gått?
Det korta svaret: snabbt.
Det något längre är att i veckan som gick lades sparpaketet för Danmarks Radio fram och slakten var inte nådig: en femtedel av budgeten ryker liksom tre av sex tv-kanaler, tre av åtta radiokanaler och 400 tjänster.
Det ännu lite längre svaret är att ”kulturkriget”, för att tala med SD:s Mattias Karlsson, har pågått under hela 2000-talet. Det har varit ett idogt lågfrekvent anfall som emanerat från Dansk Folkeparti. Visserligen har undersökningar av DR:s påstådda politisering (den senaste jag har sett är från 2017) visat att dansk höger inte alls är förfördelad i rapporteringen, tvärtom. Men det har nu inte stoppat nationalisterna från att mycket effektivt sätta dagordningen. Till sin hjälp har de haft kulturen: I princip varje gång en dansk tv-produktion har nått tv-tittarna har partiet högljutt protesterat mot verklighetsbeskrivningen.
Och eftersom radikalhögerns intåg i svensk politik ligger just ett decennium efter Danmark, kan det vara viktigt att titta närmare på hur snabbt en nationalistisk medie- och kultursyn jobbar. Jag tog hjälp av en av de där rödlistade journalisterna, tidningen Informations tv-krönikör Lone Nikolajsen, för följande sedelärande lista:
2004. Serien ”Krönikan” anklagas av Søren Espersen, styrelseledamot i Danmarks Radio, och blivande ledande dansk folkepartist för att skönmåla arbetarklass och svartmåla borgerligheten. DR förklarar att serien är fiktion. Konservativa politiker hävdar att seriens politisering kommer att vinna valet åt socialdemokraterna (de får fel).
2007. I ”Brottet” är figuren Troels Hartmann (Lars Mikkelsen) inte bara superskurk utan leder också extremhögerpartiet ”Folkepartiet”. DF rasar.
2009. DF kritiserar serien ”Livvakterna” för att det är orealistiskt att vänsterpartister får beskydd – det är ju högern som är hotad!
2009. Satirikern Claes Flygare vittnar om rädslan för att skämta om samhälle och politik, skräckslagen för att drabbas av Dansk Folkepartis skitstorm.
2010. ”Borgen” kritiseras av DF för att den humanistiska statsministern Birgitte Nyborg (Sidse Babett Knudsen) står åt vänster.
2014. Bakom den historiskt stora tv-produktionen ”1864”, om nederlaget vid Dybbøl i dansk-tyska kriget, stod Ole Bornedal. Han stämplades som en røde lejesvende av Dansk Folkeparti som ansåg skildringen grovt politiserad. Pia Kjaersgaard kritiserade att det plötsligt dök upp ”zigenare” eftersom sådana inte fanns i Danmark 1864. Detta kunde Bornedal i en bättre värld ha skrattat åt; han är regissör och borde få landa ett ufo vid Dybbøl om han så vill. Istället menar han att den uppiskade stämningen visar hur DF:s ”skrämmande vision och obehagliga kultursyn” nu segrat i Danmark.
2017. ”Historien om Danmark” anklagas för att bara lyfta fram vänstern inom motståndsrörelsen – en återkommande kritik från Dansk Folkeparti.
Lone Nikolajsen säger att hon inte minns senast en större dansk tv-satsning inte möttes av högröstad kritik från Dansk Folkeparti. Till den grad att alla numera känner sig manade att diskutera just ”politiseringen av kulturen”. Häromåret tvingades självaste arkitekten bakom det danska tv-undret, DR:s tidigare dramachef Ingolf Gabold, uttala sig om huruvida ”1864” var riktad mot högerradikalismen. Som om en aktad regissör som Ole Bornedal inte vore fri att göra sina tolkningar och konstnärliga val.
Halvannat decenniums propagandakrig mot pressen och lika långt krig mot den konstnärliga friheten, har lett just hit. Tror man att det bara handlar om ofarligt tjatande om den senaste tv-serien har man inte gjort sin danska läxa.
Det är ett välplanerat propagandakrig mot en fri press och konstnärlig frihet.
Åkessons markeringar mot P3 och SVT lär bara vara början. Tio år efter sina danska kompisar tycks SD ha inlett sina attacker mot samma institutioner. Vi är, åtminstone, förvarnade.
Gå till toppen