Samma dag som Kent Wernes “Allt är en konspiration” landar i min brevlåda brinner hundratals bilar i Göteborg. Jag börjar läsa den dagen därpå, på inrikesflyget till Umeå, med det dåliga samvetet över min egen destruktiva roll i klimatkatastrofen gnagande i bakhuvudet. Jag ser Werne prata om boken på en litteraturscen i Stockholm, strax efter att Malin Lindroth berättat om sitt verk “Nuckan” och varför det patriarkat jag är en del av gör en tillvaro som ofrivilligt ensam kvinna så svår att uthärda. Med boken i ryggsäcken, bildligt och bokstavligt talat, blir den som ett kommentarsspår till samhällets mest komplexa problem. Det finns ett alternativ till att acceptera dem och ta itu med det mödosamma arbetet att rätta till dem: att hitta en syndabock i det fördolda och skylla allt på den istället. Ibland lockas man.

Skillnaden mellan en konspirationsteori och en politisk analys, förstår den som läst Wernes drygt 350 sidor långa och välresearchade bok, är i grund och botten att den förstnämnda ser dolda avsikter där den sistnämnda ser komplexa samhällsproblem. Då brinner bilar för att någon ska gynnas inför ett val, och inte för att missnöje och kriminalitet gryr i utsatta områden. Då är klimatförändringarna påhittade av kineserna för att begränsa västländernas ekonomiska tillväxt, och inte resultatet av människans och marknadens glupskhet. Då är idén om patriarkatet en metod för kommunisterna att kastrera och oskadliggöra den vite mannen, och inte en förklaring av hur religionen och samhällsstrukturer långsamt inlemmat människan i en maktordning. I en analys rymmer människan och hennes olika system fel och brister som får spelrum eller utnyttjas, men i en konspirationsteori handlar det om onda – alltid onda – krafter som i det fördolda försöker sko sig på någons bekostnad.

Boken landar mitt i en tid som gärna beskriver sig som historiskt fientligt inställd till sanningen, men nöjer sig inte med att frossa i framgooglade tokigheter. Werne har varit ute och rört på sig. Han tar avstamp i den lilla församlingen av fältarbetande konspirationsteoretiker som uppvaktar Bilderbergmötet i Dresden 2016, möter Jim Marrs och Trumprådgivaren Roger Stone på en konspirationskonferens i Dallas och går på en tolv timmar lång föreläsning med David Icke – alla kända namn bland konspirationstänkare.

Dessutom tecknar Werne i fem kapitel konspirationstänkandets idéhistoria, från och med dess fascinerande framväxt i ett oroligt Frankrike på 1700-talet, via de döende imperiernas desperata självförsvar under 1800-talet, nazismens fullföljande av den ständigt puttrande antisemitismen, och det amerikanska 1900-talets paranoida högeretablissemang. En avgörande vändpunkt är 9/11, då det västerländska konspirationstänkandet – som så mycket annat – skiftade paradigm, och många blickar vändes från judarna och mot muslimerna.

Mot slutet av boken kommer ett kapitel om Sverige, som fram tills dess bara nämnts i förbigående. Det är välkommet. Med Palmemord och Estoniakatastrofer tycker man att svenskt konspirationstänkande också bör ha en idéhistoria värd att fördjupa sig i, men till den återkommer Werne förhoppningsvis ordentligare i framtiden. Även den längre intervju, med Vaken.se-grundaren Mikael Cromsjö, som dyker upp där ger mersmak. Wernes alltigenom respektfulla ton mot människorna han möter, hur verklighetsfrämmande deras teorier än verkar, är oerhört uppfriskande i ett ämnesområde där lyteskomiken ofta är framträdande.

Han skriver som en reporter som längtar efter att skriva en roman, med rekonstruerade scener från dramatiska och historiskt avgörande höstnätter och effektskapande radbrytningar. Det är spännande och intressant rakt igenom. Svagt blir det egentligen bara när de likartade övergångarna mellan de många fackelbärarna i konspirationshistorien påminner om berättargreppets svaghet. Den ambitiösa idéhistoriska genomgången rymmer ett stort persongalleri, men stilistiken hade passat bäst i en historia med färre och tydligare huvudpersoner. När alla presenteras nästan som romankaraktärer blir deras betydelse också lite svår att skilja åt.

Tror vi mer på konspirationsteorier idag, och är det i så fall nätets fel? “Allt är en konspiration” verkar, på samma sätt som många spanare i samtiden, luta åt det. Mellan raderna anar man varningen för en smäll i en snar framtid, när vanföreställningarna möter en tändande gnista. Om den inträffar är detta boken som förklarar varför. Men det är otvetydigt också så att stora berättelser om en kamp mellan ont och gott över våra huvuden alltid funnits, men att de förut ägts av religionen och utmynnat i livsfilosofier. I den sekulära individualismens frihet och förvirring ersätts de av teologiskt doftande historier om supermäktiga dolda grupper, där den enda möjligheten att agera i protest är det världsliga våldet. Med det resonemanget reduceras de sociala medierna egentligen bara till spelplan.