Samma dag som Kent Wernes “Allt är en konspiration” landar i min brevlåda brinner hundratals bilar i Göteborg. Jag börjar läsa den dagen därpå, på inrikesflyget till Umeå, med det dåliga samvetet över min egen destruktiva roll i klimatkatastrofen gnagande i bakhuvudet. Jag ser Werne prata om boken på en litteraturscen i Stockholm, strax efter att Malin Lindroth berättat om sitt verk “Nuckan” och varför det patriarkat jag är en del av gör en tillvaro som ofrivilligt ensam kvinna så svår att uthärda. Med boken i ryggsäcken, bildligt och bokstavligt talat, blir den som ett kommentarsspår till samhällets mest komplexa problem. Det finns ett alternativ till att acceptera dem och ta itu med det mödosamma arbetet att rätta till dem: att hitta en syndabock i det fördolda och skylla allt på den istället. Ibland lockas man.