Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Andris Nelsons tar Leipzigs symfoniker till Malmö

Chefsdirigent för en välrenommerad symfoniorkester? Det är stort. Andris Nelsons är chef för två, den i Boston och den ärevördiga i Leipzig. Det är större. På torsdag tar han hela Leipzig­orkestern till Malmö Live.

Andris Nelsons kommer till Malmö för att framträda med Gewandhausorkestern i Leipzig, där han är chefsdirigent. Fast solisten för kvällen, Håkan Hardenberg, spelar på hemmaplan.Bild: Marco Borggreve
Gewandhausorchester Leipzig har genom sin 275 år långa historia stått för både tradition och nytänkande. Denna orkester uppförde verk av Beethoven, Brahms och Bruckner innan någon annan fått chansen. Förmågan att tänka djärvt har inte domnat, vilket framgår av programmet på torsdag där Mahlers femte symfoni spelas men först efter Bernd Alois Zimmermanns "Nobody knows de trouble I see", ett på sin tid chockerande verk.
"Sin tid"? Den tiden är ännu, eller kanske ånyo: Andris Nelsons hävdar bestämt att Zimmermanns kollageartade och politiskt signfikanta verk har något att säga oss i vår tid.
– En del verk kan tappa relevans under en period, låt säga för 20-30 år sedan i det här fallet, och därför upplevas avlägsna. Men med den problematik vi ser i världen idag har detta stycke återfått sin aktualitet, säger Andris Nelsons.
– I sin samtid har varje verk en särskild betydelse, men med perspektiv kan musiken få ett större och mer filosofiskt djup. Hur talar den här musiken till oss idag? Svaret präglas av våra erfarenheter. Ett givet stycke kan tala till publiken på olika vis. Jag upplever att kompositörer som Sjostakovitj och Zimmermann gör extra starkt intryck dessa dagar, men den kraften kan man finna också i Bruckner.
Bernd Alois Zimmermann föddes 1918 utanför Köln och fick under sin uppväxt uppleva både den moderna Weimarrepubliken, öppen för impulser utifrån, och den nationalistiska reaktionen och det besläktade nazistiska maktövertagandet. Trumpetkonserten "Nobody knows de trouble I see" färdigställdes 1954. Den är ett orkesterverk som inkorporerar två särpräglade konstarter – tolvtonstekniken och jazzen – som av nazisterna bägge betraktades som "degenererade". Av demokrater i Tyskland uppfattades jazzen som ljudet av frihet: politisk, social och estetisk. Den var laddad.
Verket rymmer också ett återkommande citat av en känd negro spiritual, "Nobody knows the trouble I've seen". Greppet talar tydligt om integration och i förlängningen om harmoni över rasgränserna.
Håkan Hardenberger är förstås den bästa trumpetaren i hela världen, så ska någon ta sig an de här utmanande passagerna får det vara han.
Men genom åren har det talats mer om detta verk än genom det; trumpet­konserten har rätt sällan iscensatts. Av både tekniska och logistiska skäl är stycket svårt att framföra; när en inspelning gjordes 1987, med trumpetsolisten Gerd Fischer, hade musiken spelats bara en handfull gånger. Någonsin. Några år senare tog Håkan Hardenberger upp den på repertoaren. Han är solist också nu i veckan, tillika den främsta anledningen till att Andris Nelsons och Leipzigsymfonikerna kommer till Malmö.
– Det är i princip bara Håkan som spelat den här konserten de senaste decennierna. Varför är svårt att säga, men en orsak är att den kräver så mycket av solisten - både rent tekniskt och i förståelse av musiken. Håkan Hardenberger är förstås den bästa trumpetaren i hela världen, så ska någon ta sig an de här utmanande passagerna får det vara han. Vidare kräver stycket så många instrument som sällan finns i orkestern – saxofoner, hammondorgel.
– Kanske det också beror på att den är svår att kombinera i ett konsertprogram med andra verk, men för min del har jag kommit fram till att den passar med Mahler och Bruckner. Också detta är musik med stort drama och symbolik.
Men vilken är den största utmaningen ur dirigentens och orkesterledarens perspektiv?
– Jag kan bara tala utifrån mina erfarenheter av att framföra stycket tillsammans med Håkan. Att slå följe med och ackompanjera en så stor solist handlar om att läsa av vad solisten vill uttrycka med stycket, att engagera orkestern för samma idéer, och att mana fram musiken. Sådant är uppdraget i varje konsert, egentligen. Utmaningarna är snarlika. Mer specifikt för denna gäller att sammanföra den dramatiska, tunga orkester­musiken med jazz­elementen, där vi ska vara lite lättare på handen. Men det får inte blir alltför jazzigt, det ska inte låta som lättsam musik.
Lika viktigt är att inte bli mekanisk och sträva efter en matematisk fulländning som ändå inte går att uppnå.
– Det finns en del tekniskt knepiga moment. Exempelvis gäller det att hålla samman hela ensemblen i partiet där saxofonerna spelar synkoperat. Där är det lätt att alltsammans kollapsar. Partiet kräver ett rytmiskt rakt ensemblespel, och på samma gång en jazzigt avslappnad rytmik. Man måste ha den lösa flexibiliteten från jazzen. Spelar man sextondelarna alltför skarpt tappar man upplevelsen av sväng, det där som på ett sätt är lite mer lättjefyllt. Det är alltid svårt att få till balansen, särskilt i den här typen av stycke.
Detta väcker frågor om improvisation i en kontext med formellt noterad musik.
– Det är alltid viktigt att ha ögonblick av spontanitet i musiken. Man kan inte till hundra procent förutse förloppet och varje gång spela exakt likadant utan måste vara rörlig, läsa av atmosfären vid varje speltillfälle och i varje konserthus. Men allt detta är mer sant för just detta stycke. Vi följer noterna, eftersom de är den enda vägledning vi har från kompositören och vårt uppdrag är att följa upphovsmannens avsikter. Men lika viktigt är att inte bli mekanisk och sträva efter en matematisk fulländning som ändå inte går att uppnå. Musiken kräver vår tolkning och flexibilitet.
Bild: marco borggreve
Andris Nelsons har funnit att Zimmermann och Mahler är en vinnande kombination. Andra har nog svårt att se gemensamma beröringspunkter alls.
– Zimmermanns konsert är som en förutsägelse av något dåligt som kommer att inträffa i livet, svåra tider. Titeln talar om Zimmermanns själsvånda, all oro. Och givetvis berör den hans samtid.
Mahlers femte symfoni inleds med en begravningsmarsch, och Andris Nelson använder samma formulering om Mahlers verk: det talar om ödet och om en förutsägelse om olycka.
– Det var rätt lyckliga tider för Mahler när han skrev den. Men Mahler är Mahler. allt är relativt. Han hade upplevt så mycket dramatik i sitt liv, från barndomen och framåt. Han var en sådan som, ibland kanske naivt, ville sätta ljuset på de stora livsfrågorna. Vad är livets natur? Varför lever vi och varför dör vi? Zimmermann talar också om dessa saker, men i en mindre skala och mer utifrån personliga upplevelser. Dramaturgin hos Mahler är så mycket större.
Bild: MarcoBorggreve
Andris Nelson är kapellmästare i två världsberömda konserthus. Man kan tänka sig att publiken ska komma till honom, inte att orkestern ska behöva resa iväg med all sin dyrbara och skrymmande utrustning för att möta åhörare. Det är en fin deal för konsertpubliken i Malmö och förvisso för försäkrings- och flygbolagen. Vad får Gewandhausorchester Leipzig ut av Malmö?
– Att turnera är viktigt, det är en del av orkesterns tradition: att dela med oss av vår passion för musik. Att spela i olika konserthus, och ändå jobba för att bibehålla orkesterns identitet, hjälper oss att fokusera och hålla orkestern enad.
– Men vi lär oss också av att se andra kulturer. Tidigare besök i Sverige har lärt mig att bättre förstå svenska tonsättare.
FAKTA

Andris Nelsons

Föddes i Riga 1978, började studera piano vid fem års ålder och trumpet som tolvåring. Innan han fyllt 25 var han Lettiska nationaloperans dirigent.
Nelsons är "music director" för Bostonsymfonikerna och sedan februari i år Gewandhauskapellmeister i Leipzig. Bland företrädarna i Leipzig märks Johann Philipp Christian Schultz, Felix Mendelssohn, Carl Reinecke, Václav Neumann, Kurt Masur och Herbert Blomstedt.
På Malmö Live 11 oktober framför orkestern Bernd Alois Zimmermanns trumpetkonsert "Nobody knows de trouble I see" och Gustav Mahlers femte symfoni. Håkan Hardenberger är solist.
Gå till toppen