Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Costello glänser i nya låtar

Håkan Engström hör en melodimakare som kan bre på men också vågar hålla igen.

Bild: Stephen Done

Elvis Costello & The Imposters

POP/SOUL. Look now

Ett album som detta har Costello aldrig gjort förr, men han anknyter starkt till åtminstone två äldre alster: dels "Imperial bedroom", den nästan barocka pop-lp han 1982 spelade in med nyligen avlidne studiomagikern Geoff Emerick, dels Burt Bacharach-samarbetet "Painted from memory" från 1998 där han gick in för ekonomisk elegans, med ett ibland lite svalare rytm- och tonspråk, och jobbade bort just den där plottrigheten som kännetecknat både ordmassorna och produktionen under hans tidiga 80-tal.
Bägge uttrycken hade sin attraktion. Att de skulle vara kompatibla är en glad överraskning.
Förklaringen finns i de lediga sångmelodierna, med ackordskiften som är smarta utan att i onödan dra uppmärksamheten till sig: sofistikerade pop- och soullåtar, ibland med drag av bossa; ibland backade av mäktiga stråkar, någon gång kryssande med ett valthorn i fören, ofta med träblås i smyckande kontramelodier. Men sångerna och historierna får vara huvudsaken.
Bacharach har varit med och skrivit tre av dem, däribland den upprivande "Photographs can lie", men spökar också i "Stripping paper". Båda är kvinnoporträtt i balladform, med oväntade uppenbarelser och jobbiga insikter. Rätt annorlunda är brexitlåten "I let the sun go down" där Costello matchar en bitterljuv Ray Davies i toppform.
Gå till toppen