Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"De hemlösa katterna i Homs" är en helvetesskildring

"De hemlösa katterna i Homs" är en studie i överlevnad och en helvetesskildring av kriget i Syrien. Romanen beskriver det som aldrig ryms i nyhetsrapporteringen, skriver Niklas Qvarnström.

Homs i Syrien i juli i år.Bild: Hassan Ammar

Eva Nour

BOKEN. De hemlösa katterna i Homs. Wahlström & Widstrand.
Först letar jag förgäves efter namnet på översättaren, tills jag inser att ”De hemlösa katterna i Homs” är skriven på svenska. Den arabiskklingande pseudonymen Eva Nour är en säkerhetsåtgärd, framgår det, för att skydda huvudpersonen Samis familj. En verklighetsnära historia, med andra ord, inifrån det belägrade Homs och krigets Syrien, byggd på Samis egna berättelser och ofta svåruthärdliga detaljskildringar.
Ortsnamnen har vi bekantat oss med genom nyhetsrapporteringar. Baniyas, Homs, Latakia och så vidare, större och mindre städer som har blivit skådeplats för ett långdraget inbördeskrig i kölvattnet av arabiska våren. När den inleds är Sami några och tjugo och har tvångsinkallats till militärtjänst, godtyckligt anklagad för samröre med Israel efter att ha försett hemstaden Homs med väl fungerande bredbandskablar.
I ett bubblande sms från flickvännen Sarah kan han läsa om en uppslutning på torgen mot den kontrollerande Assad-regimen han aldrig vågat tro vara möjlig: ”Vi är som ett kalejdoskop”, skriver hon. Men lyckan är kort. Nästa sms består av en enda mening: ”De skjuter mot oss.”
Som nyutnämnd kartritare kan Sami skatta sig lycklig för egen del – han slipper de värsta drillarna och den nedbrytande förnedringen på kasernen – men han blir samtidigt en mer aktiv del av de militära strategierna. Försöken att sinka stridsfordonens framfart uppdagas. När militärtjänsten är över efter två år påpekas att han spenderat en vecka varje månad i isoleringen. Men han lever, och han beger sig hem till sin familj i den belägrade staden.
I samband med det ändrar också romanen karaktär. Från att ha haft något av pikaresk eller ungdomlig äventyrsberättelse över sig, de gruvliga övergreppen inom det militära till trots, blir den nu en ren studie i överlevnad och helvetesskildring. Förhållandena för de civila mellan de regeringstrognas och rebelliska styrkornas linjer är, som det brukar heta, obeskrivliga.
Men det är just det romanen gör: beskriver det som aldrig kan rymmas i en nyhetsrapportering. Från hungerns verkningar och klaustrofobin i väntan på de fallande missilerna i hus utan väggar till utsvultna katter som nosar på liken på gatorna: ”En pojke såg ut att vila i profil, ögonfransarna hopklibbade av sömn. Andra halvan av huvudet var avslitet och blottade ett hålrum där hjärnan runnit ut.”
Jag kommer att tänka på den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemons hisnande beskrivningar av det belägrade Sarajevo, där staden är en gryta omringad av prickskyttar.
En av de saker som verkar göra tillvaron uthärdlig för den unge Sami är att han tagit på sig att fotodokumentera allt han ser. Han har en uppgift och lyckas sprida bilder ut i världen, samtidigt som linsen skänker en viss distans. Fotograferandet blir också hans räddning, när han slutligen lyckas fly till Libanon och därifrån får hjälp att ta sig till Paris i egenskap av fotojournalist. Och sedermera kan träffa den svenska kvinna som ska ta på sig att skriva romanen om honom vi just har läst. En roman som framförallt drabbar genom sin direkthet och sina detaljer, inifrån ett krig som fortfarande pågår.
Gå till toppen