Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fredrik Nybergs dikt samtalar med de stora poeterna

Fredrik Nybergs nya diktsamling är öppnare än hans tidigare. Men mörkret finns kvar – och kärleken till språket.

Bild: Khashayar Naderehvandi

Fredrik Nyberg

BOKEN. Offerzonerna. Norstedts.

”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet”, slår Fredrik Nyberg fast redan i första sviten i sin nya diktsamling ”Offerzonerna”. Här försvinner diktjaget ner i källaren med skräp i famnen, gräver upp en rostig spik såväl som ”rim och rosor”. På så sätt skriver han fram dikten som en plats för återvinning och fynd, men också som en mörk underjord för sådant man helst vill förtränga. Han pekar ut slukhålen, de som lika gärna kan finnas i det inre, och låter känslan av oro minera diktsamlingen. En oro som i hög grad hänger samman med klimatet, brinnande skogar och tätnande rök.
Fredrik Nyberg är en av de mest kritikerrosade poeterna i sin generation, men han förblir kanske något av en poeternas poet. Det är inte sällan krävande att följa hans sökande efter den obekanta kunskapen, som ofta går via annan litteratur. ”Jag behärskas helt av språk”, förklarar han.
När till exempel barnen leker riddarlekar på en äng bland lupiner är det omöjligt att inte höra ekot från Ann Jäderlund. Den österrikiska poeten Friederike Mayröcker är flitigt åkallad: ”Jag rycker i Mayröcker-tråden”. Kanske är det den tråden som får honom att på tyskt vis gärna ge substantiven, och ibland också andra ord, stor inledningsbokstav, något som bidrar till det spända allvar som genomsyrar poesin. Här ska man lystra ordentligt.
Att Nyberg sysslat intensivt med poesi som ljud – han disputerade 2013 i litterär gestaltning med avhandlingen ”Hur låter dikten?” och senaste boken var essäer om paus och tystnad – märks inte minst i de vackra sviterna ”Ser ni Fjärilen” och ”Förvandlas, heter du”, där han med en ovanlig mjukhet frambesvärjer det sköra fladdrande livet. Överhuvudtaget känns ”Offerzonerna” som en öppnare Nyberg-samling än på länge, även om han som alltid håller sin oro i strama tyglar och inte låter kontrollen rämna ens när versalerna blir allt högljuddare och orden börjar falla isär.
Mot slutet tycks han vända sig mot den egna poesin: ”Jag har svårt att stå ut med risig- / heten, / med källarbegäret, / med dom mörkare nyodlingarna i mig.” Jag är ändå nyfiken på vad som kommer att växa upp på de där nyodlingarna.
Gå till toppen