Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Theodor Kallifatides gör berättelsen om Troja läsbar

I krig finns inga segrare. Men i litteraturen finns bra berättare. Theodor Kallifatides har lyckats skriva berättelsen om Troja så som Åke Leijonhufvud vill läsa den.

Slaget om Troja

BOKEN. Theodor Kallifatides. Albert Bonniers Förlag.

Homeros "Iliaden" hör till vårt kulturarv. Men få har läst hjälteeposet om kriget mellan Sparta och Troja, ett krig som hade sin upprinnelse i att den trojanske ädlingen Paris rövade bort den sköna Helena, gift med Spartas kung Menelaos.
Det finns en förklaring till att så få har läst Homeros epos. Det är tungrott och ganska svårläst. Vill man ha en mer lättläst version kan man med fördel gå till Theodor Kallifatides moderna omdiktning i "Slaget om Troja", en bok som rör sig i gränstrakterna mellan Monty Python och Läsebok för folkskolan men som framför allt bär Theodor Kallifatides prägel.
"Iliaden" handlar om det trojanska krigets sista år. Det gör också Kallifatides bok som försetts med en ramberättelse från författarens grekiska hemby. Året är 1945. Byn är ockuperad av tyskarna. Kallifatides far (för det råder väl inget tvivel om att det är Kallifatides familj det handlar om?) har förts bort till okänd ort och byskolan står utan lärare, tills en dag då en ung kvinnlig vikarie stiger av bussen från Aten. Hon är svarthårig, har brinnande blick och vackra händer. Femtonåringen blir – förstås – hjälplöst förälskad i henne.
Skolans nya fröken inser snart att eleverna i klassen – de är bara sju stycken – hellre lyssnar till hennes berättelser om trojanska kriget än pluggar grammatik. Medan den tyska ockupationen pågår utanför skolhuset och de engelska bombplanen stryker över byn, fyller hon lektionerna med spännande berättelser om krig och blodspillan, hämndlystnad och tvekamper på liv och död.
Det är en lysande idé att låta en skolfröken återberätta händelserna i "Iliaden". Men det spänner också läsarens förväntan på en kvinnlig tolkning. För vad är alla dessa berättelser om krigståg och stordåd annat än en manlig segerdans. Att kalla skojare som Hektor och Akilles, Agamemnon och Patroklos för hjältar är en eufemism som får tillskrivas en tusenårig manlig tradition. Kalla dem hellre barbarer och krigshetsare.
Här snuddar byns lärarinna vid vad som kunde kallas en feministisk läsning av "Iliaden". Den sköna Helena sliter sitt hår när hon tänker på att hon är orsaken till det utdragna och blodiga kriget. Hon lät ju Paris föra bort henne till Troja. Samtidigt tar hon och de övriga kvinnorna i boken på sig skulden för alla de förbrytelser deras män och älskare gör sig skyldiga till. De är de hjälplösa offren för männens storhetsvansinne.
I krig finns inga segrare, bara förlorare, heter det på ett ställe i Kallifatides bok. Det gäller också i det krig som utkämpas utanför skolhusets fönster, med skoningslösa bombningar och godtyckliga avrättningar. Att skolans fröken, berättaren av de homeriska sagorna, faller offer för en sådan avrättning är bokens tragiska ironi.
Läs "Slaget om Troja" som en mäktig sorgesång över manlig dårskap och alla krigs blinda raseri. Men läs den också för den charm och livsbejakelse som talar ur ramberättelsen, som när författarens farmor en dag ger sig ut på vägarna för att söka efter sin son, Kallifatides far. Som färdkost har den gamla kvinnan med sig en lök, några oliver och en bit bröd. Av en slump räknade den unge huvudpersonen oliverna som hon tog med sig. Det var sju små skrynkliga oliver. Senare i livet skulle författaren varje dag äta sju oliver till frukost. "Inte en enda mer, inte en enda mindre."
Det är sådana episoder som gör Theodor Kallifatides bok så läsvärd.
Gå till toppen