Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stoppa pressarna – upphovsmannen är kvinna

De måste egentligen ha varit män. Det fick yrkesverksamma kvinnliga pressfotografer höra för mindre än hundra år sedan när de intresserade sig för att gestalta världen. Jenny Maria Nilsson ser deras fotografier på Kulturen.

Signhild Andersson och Martha Ahlbom fotograferade i sina gymnastikdräkter den 8 februari 1893. Från utställningen "Klädd för porträtt...".Bild: Lina Jonn

null

FOTO.

Upphovsmannen är en kvinna, Kulturen, Lund, t o m 13/1 2019.

Klädd för porträtt – fotografier ur Kulturens samlingar, Kulturen, Lund, t o m 6/1 2019.

Vi människor är en intressant mix av att vara usla och fantastiska på att tolka verkligheten. Två fotografiska utställningar har nyss gått upp på Kulturen och när jag ser den ena: Upphovsmannen är en kvinna, som skildrar Alma Haag, Ellen Dahlberg och Ragnhild Haarstad – tre kvinnliga pressfotopionjärer – slår det mig hur föreställningar om verkligheten och själva verkligheten ibland är opåverkade av varandra.
Som föreställningar om kvinnor och faktiska sådana. Pressfoto-yrket ansågs uteslutet för det så kallade täcka könet. En norm så självklar att det lät som om folk trodde att kvinnor skulle självantända om de försökte sig på att kombinera journalistik med bild.
Några av Haag, Dahlberg och Haarstads fotografier visas men utställningen har metakaraktär, här finns fotografier av, intervjuer om och tidningsklipp från deras liv. I materialet ingår ett brev daterat 1942 från en okänd Christina Lindblad, till en känd men inte namngiven pressfotograf. Lindblad är en ung person med en dröm, hon skriver för råd: Ja, hon är visserligen flicka men vill gärna bli pressfotograf. Och, förklarar hon, hon är införstådd med att yrket kräver att man tål lite sömn, är snabb i vändningarna, uppfinningsrik, har iakttagelseförmåga, verksamhetsiver samt ej är rädd för besvär.
Herr Pressfotografen imponeras inte, han känner till en kvinnlig yrkesverksam pressfotograf men hon har förmodligen ”av ett förbiseende av vår herre blivit flicka”. Han avråder Lindblads ambitioner av omtanke, kvinnor har inte de egenskaper som krävs och om de har det är de inte kvinnor. Kvinnor är några som sitter på en kudde och äter nougat, verkar han tro. Herregud, läste han aldrig Moa Martinson?
Under 1800-talet fanns 400 fotoateljéer registrerade på kvinnor, yrket var delvis en fristad för självständiga tjejer. Lina Jonn var en av dessa, hon drev ”Atelier Lina Jonn” i Lund och ”Klädd för porträtt” innehåller fem av hennes studioporträtt. Samtliga fotografier i utställningen är hämtade ur Kulturens kistor, man visar de ofta små originalen i en monter och förstorade kopior på väggarna i Textilhallen, de äldsta är från 1860-talet och de yngsta är tagna av Viveca Ohlson 2004.
Kulturen ger två fina utställningar, men texterna till verken i ”Klädd för porträtt” lämnar en del att önska. För mycket eller för lite är två fel som ofta görs i samband med text, här görs båda. För mycket är när man skriver publiken på näsan, till ett porträtt av Sara står att hennes kläder ”bryter normen för vad som betraktas som manligt-kvinnligt” och när vi betraktar bilden av Christina får vi veta att hennes utseende ”kan ses som en provokation”. Litar man inte på publikens blick? Det är lillgammalt och ängsligt. För lite är när texterna blir ett slags syntolkning. ”Pojken till höger visar fram sitt fickur”, kan läsas intill ett porträtt av två gossar. Jo, jag ser det.
När Lina Jonn dör tar hennes syster Maria över ateljén och lär upp Ida Ekelund, när Maria dör tar Ekelund över och driver studion på Stora Gråbrödersgatan till 1928. Tre av Ekelunds porträtt finns med, hennes fotografiska arv är bokstavligen en skatt för Kulturen. På Stora Gråbrödersgatan hittades cirka 8000 glasplåtar under en renovering 2013. Ekelund har det där, något i hennes kontakt med de hon avbildar gör att de känns oförställda, sårbara; fotografier som förvandlas från att bara vara en bild av en människa till ett porträtt.
Ekelund, Haag, Dahlberg och Haarstad levde och lever långa liv, de tog sig utrymme och idén om vad en kvinna kan göra blev mer sanningsenlig. Kvinnor har alltid gestaltat och berättat om världen – under de senaste hundra åren slutade det att uppfattas som udda.
Gå till toppen