Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ida Ölmedal: Katarina Frostenson får ensam bära skulden

Svenska Akademien försöker få ledamoten Katarina Frostenson att avgå självmant. Ida Ölmedal undrar hur det hjälper i en kris vars kärna handlar om sunkig kvinnosyn.

Akademiledamoten Katarina Frostenson anklagas av Svenska Akademien för att ha läckt Nobelpristagare till sin make.Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Svenska Akademien vill att Katarina Frostenson lämnar sin stol, eftersom hon har läckt hemligheter. Källa? Läckor i Akademien.
I dagarna bekräftades ultimatumet mot Frostenson även av Anders Olsson, tillfällig ständig sekreterare. Annars väntar en ny utredning – mot en ny, strängare tolkning av stadgarna. Men målet tycks vara att pressa bort henne direkt.
Anders Olssons inställning var redan när han började i våras att Akademien har två problem: ett Danius-problem och ett Frostenson-problem.
Praktiskt, får man säga, eftersom dessa tycks gå att göra sig av med. Hade han benämnt problemen ”Horace Engdahl” eller ”ständiga sunkiga bortviftningar av vittnesmål om sexövergrepp av Jean-Claude Arnault” vore det lite knixigare.
Akademiledamoten Horace Engdahl.Bild: Pontus Lundahl/TT
Danius-problemet kan Anders Olsson redan betrakta som avklarat. Och nu har alltså några av Frostensons tidigare försvarare bytt fot och gått med på att rösta för en resolution om att hon själv ska lämna sin stol.
Därmed ansluter sig Akademien till den linje som med få undantag förfäktats på kultursidorna. En sorts kompromiss. Men är den rimlig? Det saknas blickar som inte är grumlade av tidigare falangstrider.
På vilket sätt räddar det Svenska Akademien att Katarina Frostenson straffas? Varför just hon, ensam?
Offentlighetens syn på Katarina Frostensons ansvar för maken Jean-Claude Arnault börjar likna det i lagen om tillsyn över hundar och katter: En matte är skyldig att ersätta skada för sin hund även om hon själv inte vållat skadan. Vad hon faktiskt kunnat förhindra behöver inte utredas. Ställningen som ägare räcker.
Men Jean-Claude Arnault är en människa. Han äger sig själv.
Det starkaste argumentet mot Frostenson är det som Akademien alltså nu inriktar sig på: brott mot tystnadsplikten. Frostenson ska ha avslöjat Nobelpristagare för sin man, som sedan spred vidare. Såvitt jag förstår stödjer sig Akademien fortfarande på den utredning som många av dem tidigare dömt ut som rättsosäker. Kan vi vara säkra på att Frostenson var Arnaults enda källa? Och är hon så klandervärd att det motiverar straffet? Det var först i år som Akademien förtydligade att makar är att betrakta som utomstående. Kunde man ha stoppat framtida läckor utan att tvinga bort henne? Ingen vet.
Det hela är förstås extra ironiskt då Akademien för tillfället läcker som ett såll. Till och med den föreslagna ledamoten Niklas Rådström har i veckan glatt anpassat sig till skvallerkulturen och berättat om sitt erbjudande i medierna.
Men, framför allt: Kärnan i Akademiens kris är inte Nobelpristagare som avslöjats på förhand. Det kände vi redan till. Det som fått New York Times att nyhetsflasha och Der Spiegel att skriva reportage är övergreppsanklagelserna och våldtäktsdomen mot Jean-Claude Arnault. Kritiken mot Akademien handlar om stödet till honom och Forum. Och det är hela Akademiens ansvar, inte bara Frostensons. Detta gäller även jävsfrågan. Sara Danius har gjort en stor sak av att Frostenson ska ha undanhållit sitt juridiska delägarskap, men moraliskt borde det inte ha spelat någon roll. Alla visste ju att hon och Arnault var gifta, och banden var dessutom flera.
Medierna borde noggrannare ha synat detta sätt att förskjuta ansvaret till en enda person och rentvå övriga. Skuggan faller över de ständiga sekreterare som försett Forum med pengar år efter år: Allén, Engdahl, Englund – och till sist Danius. Det går faktiskt fint att beklaga Danius avgång och samtidigt ifrågasätta hennes sätt att göra Frostenson till syndabock.
Visst kan man ställa samma frågor om Frostenson som om andra: vad visste hon, vad gjorde hon, vad kunde hon ha gjort? Men att vara gift med Jean-Claude Arnault ger henne ingen automatisk skuld. Akademiens anseende fläckas just nu mer av Horace Engdahl, som så sent som i veckan återigen ryckte ut till Arnaults försvar – nu genom att underkänna våldtäktsdomen.
Men Engdahl rider ut stormen. Till slut lär vinden vända. Medierna orkar inte jaga hur länge som helst. Till slut törstar vi efter nya perspektiv, och då står han kvar.
Det närmar sig nu ett år sedan Dagens Nyheters avslöjande om ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault. Bokslutet för honom blir en våldtäktsdom (mot hans nekande). Men för Akademien tycks det bli ett annat, nämligen det som ledamoten Per Wästberg uttryckte redan när Sara Danius tvingades bort:
”Två kvinnor offrades, den ena mot den andra.”
Gå till toppen