Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Aha, supergruppen övertygar som konstnärer

En musikens supergrupp som ger sig in på konstfältet? Carolina Söderholm ser på Pumphuset att det fungerar alldeles utmärkt.

En av Apparatjiks tolkningar av Julia Pastrana, mexikanskan som ställdes ut på freakshow på 1800-talet.

Apparatjik

KONST. Pumphuset, Borstahusen, t o m 28/10.
Ta ett gäng kända musiker (Jonas Bjerre, Guy Berryman, Magne Furuholmen och Martin Terefe) som rör sig på internationell elitnivå i succéband som brittiska Coldplay och norska A-ha. Men det är inte för att spetsa popkarriären som de 2008 bildar Apparatjik. Istället har de genom åren mixat bildkonst med performance och ljudkonst i experimentella och interaktiva projekt. Allt för att tvingas släppa kontrollen och öppna för det oväntade.
Nu ställer de ut ett sådant projekt på Pumphuset i Borstahusen, inbjudna av Ole Larsen, som ansvarar för konsthallens program i år. Det är i hans grafikverkstad i Helsingborg som utställningens bilder gjorts, med den mästerliga kvalitet som är Ateljé Larsens signum.
Jag kan gissa vad ni kanske tänker. Att det sällan blir lyckat när rockens och popens stjärnor också vill briljera vid staffliet à la Bob Dylan eller Ulf Lundell. Men långt från pretentiöst måleri bevarar Apparatjik processens lekfulla spontanitet. Som konstnärlig ledare står A-has Magne Furuholmen, sedan 1980-talets slut etablerad som bildkonstnär inom bland annat grafik och skulptur. Denna gång har Apparatjik dessutom samarbetat med den New Yorkbaserade gatukonstnären Foxito. Kombinationen framstår som lyckad. Precis som i stencil art och graffiti spelar Apparatjik och Foxito med symboler och tecken där ord och schabloner rör sig mellan fotogravyrer, etsningar och monotypier. Men det riktigt intressanta är ansiktet som gång på gång bryter fram ur grafikens svärta.
Julia Pastrana var född 1834 i Mexiko med ett syndrom som gav henne ökad hårväxt över hela kroppen. På den tidens populära "freakshows" framförde hon poesi, sjöng och dansade, och ansågs utgöra den saknade länken mellan människa och apa. Gift med sin amerikanske manager födde hon en son, men båda dog i barnsäng. Hennes make lät då balsamera deras kroppar, som fortsatte förevisas i USA och Europa. Sålda och köpta likt exotiska troféer glömdes de slutligen bort, för att först nyligen återföras till Mexiko och begravas. Här finns paralleller till hur konstnärer under senare år lyft fram sydafrikanska Saartjie Baartman, som vid 1800-talets början tvingades turnera i Europa under namnet "Hottentott Venus".
Utställningen är en del av Apparatjiks större hyllningssprojekt kring artisten Julia Pastrana. Men den fungerar också bra på egen hand. Likt en gengångare från det förflutnas skuggor hemsöker Pastrana bilderna. Mot färgens täta mjukhet står mörkret i hennes blick, där orden som ristats in dovt vittnar om hennes öde. Under bildernas anspråkslösa yta finns en historia med tyngd, värd att minnas och berätta.
Gå till toppen