Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Varför inte betrakta förhandlingarna som en lektion i demokrati?”

Bild: Erik Nylund
Det går knappast att slå upp en tidning utan få läsa om regeringskaos, sandlådefasoner och bristen på vuxna i rummet. Våra vanligaste politiker framställs som trilskande småbarn som sätter i bästa fall partiintresset och i värsta fall egenintresset framför landets intressen. Att de hittills inte har lyckats komma överens framställs som ett misslyckande för vår demokrati. Men varför inte betrakta de pågående förhandlingarna som en lektion i demokrati med alla dess svagheter och styrkor?
Demokrati betyder folkstyre. Majoriteten ska bestämma tills folket säger stopp och byter ut makthavarna genom allmänna val. Så ser det ut i teorin, men knappast i praktiken. Istället har vi i Sverige på sistone upplevt hur småpartier tillskansar sig ett inflytande som inte står i rimlig proportion till deras stöd bland väljarna.
Det tydligaste exemplet på denna snedvridning har varit Miljöpartiets reella makt. Fredrik Reinfeldt (M) gick MP till mötes i ett opportunistiskt och framgångsrikt försök att behålla statsministerposten. Kort därefter blev samma parti del av en S-märkt regering. Miljöpartiets skickliga manövrerande och vilja att sälja sig till högstbjudande har varit lönande i form av ministerposter och inflytande. Att ett parti med ett folkligt stöd på några få procent har så stor makt är knappast folkstyre.
Nu är vi där igen. Inte bara miljöpartister utan också liberaler och centerpartister hoppas att snart få sitta på ministertaburetter trots att inget av partierna har ens ett 10-procentigt väljarunderlag.
Allt detta är förstås en brist i det svenska demokratiska systemet som inte längre kan skapa stabila parlamentariska majoriteter. Problemet är så vitt jag kan se att ingen annan av alla demokratiska varianter rättvist kan både spegla folkviljan och skapa stabila regeringar. Storbritannien har sitt system som länge – men inte längre – kunde åstadkomma regeringsdugliga alternativ. Man har enmansvalkretsar där vinnaren får en plats i parlamentet men det har fört med sig att ett parti kan få ganska många röster men ändå bli utan parlamentsledamöter. Inte heller det är ett rättvist system som visar hur folk vill ha det. Det finns flera varianter mellan den svenska millimeterrättvisan och den brittiska winner takes all-versionen.
Statsvetare har försökt konstruera system som både exakt representerar folkets vilja och som skapar dugliga ministärer. Ingen har väl lyckats utan vi lever i demokratier där alla ser bristerna men ingen tycks veta hur de ska åtgärdas.
Winston Churchills numera till leda citerade ord att demokrati är den sämsta av styrelseformer om man bortser från alla andra som har prövats har sällan känts mera tillämpliga än idag och då inte bara i Sverige.
Så vi hankar oss fram ett tag till. Spelet i sandlådan fortsätter och vi som sitter på läktarplats kan lära oss att det här med demokrati är ganska knepigt så länge vi har ett bångstyrigt folk med många oförenliga önskningar och åsikter.
Gå till toppen