Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Helsingborg

Galet bra sånginsats av Olle Persson

Henrik Halvarson greps av Olle Persson som den galne kung George III.

Olle Persson.Bild: Mats Bäcker

Sounds like: Norrbotten NEO & Olle Persson

KONSERT · KLASSISKT. Dunkers kulturhus, Helsingborg, 28/10.

Olle Persson är en av Sveriges mest mångsidiga och drivna sångare. Han är lika hemma i barnvisor som i nyskriven konstmusik, på operascenen och i musikaler. Inget verkar vara honom främmande och allt gör han med omedelbar effekt.
Och den mångsidigheten använder Olle Persson till fullo i Peter Maxwell Davies moderna klassiker "Eight songs for a mad king". Här blandas alla slags sångtekniker, inklusive sång på inandning. Han ylar och skriker lika mycket som han sjunger. Det krävs en virtuos för att klara av en sådan bedrift.
Men när han framförde verket tillsammans med Norrbotten NEO på Dunkers kulturhus på söndagen var det inte i första hand det rent sångtekniska som slog mig, även om det var nog så imponerande. Utan att det var så mänskligt gripande porträtt av den galne kung George III.
På den minimala scenyta som stod honom till buds på konsertsalens podium gestaltade Olle Persson den förvirrade monarken genom de ömsom groteska, ömsom naiva extremer som verket pendlar mellan. Jag kom på mig med att skratta gång på gång, trots att det jag upplevde var tragiskt.
Att sångaren gjort "Eight songs for a mad king" ett femtiotal gånger var tydligt. Det fanns en självklarhet i framförandet, både vokalt och sceniskt. Som publik var det bara att njuta och lyckönska sig att man fick vara med om en så hisnande upplevelse.
Det halvtimmeslånga musikaliska porträttet kompletterades med en inledande avdelning instrumentala verk av tre engelska kompositörer från olika generationer: Jonathan Harvey, Rebecca Saunders och Helen Grime.
Harveys "The riot" blandade en tumultartad frenesi med plötsliga öar av lugn och klarhet. I Saunders "The under-side of green" är det som om tonsättaren antingen försöker hålla fast en ton genom hela stycket eller kanske befria sig från den. Det var fascinerande att inte helt säkert veta vilket som var fallet. I "The brook sings loud" låter Grime stråkarna sjunga med och mot varandra med pianots attacker runt om dem.
Lika spännande som det var att höra dessa stycken i Norrbotten NEO:s drivna framföranden, lika störande var det att inte få en enda liten info om verk eller tonsättare i programmet.
Norrbotten NEO.Bild: Marie Lundgren
Bild: Marie Lundgren
Gå till toppen