Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

White album-boxen är för de flesta av er överkurs

Håkan Engström gillar demo-tagningarna, men tycker sig ha hört det mesta förr.

Bild: AP

The Beatles

ROCK/POP. The Beatles (White album)

För oss som får andhämtning av att slita skyddsplasten från något Beatlesrelaterat är detta en guldgruva: en utbyggd "White album", spridd över sex cd.
Men hör ni till dem som 1996 köpte "Anthology 3", med åtta högintressanta och noga utvalda demoinspelningar i George Harrisons hus i Esher, men glömt bort alltihop? Då ska ni inte köpa denna låda också. Esher-inspelningarna återfinns här, fast nu är de nitton fler – varibland flera låtar som fanns i snarlika versioner i samma antologi. Det låter bra, det låter demo; det är överkurs.
I övrigt: den tidiga tiominuterstagningen av "Helter skelter" tar aldrig fyr. Den tolv minuter långa versionen av "Revolution" – som klipptes och gav upphov till både #1 och #9 – tappar efter ett tag geisten från nr 1, medan resten av stoffet kom bättre till sin rätt i det kollage som John och Yoko gjorde till numero 9.
Annars: John sjunger fantastiskt i tidiga "Sexy Sadie"; Pauls demo av "Mother nature's son" matchar den kända tagningen; Georges ratade "Circles" håller nästan Beatlesnivå.
Bästa köpet är tveklöst trippel-versionen (fyra skivor i vinyltappning), med originaldubbeln plus Esher-inspelningarna. Lyxutgåvan med sex cd har mängder av studioflams och avbrutna tagningar, varav en del känns igen från den där antologin och annat från några av världens mer spridda bootlegs. Fast en tidig och rätt frisk version av "Hey Jude" har jag aldrig hört förr.
Gå till toppen