Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Extra val? Om tvunget. Men det bör inte behövas.

Sakta, sakta ökar talman Andreas Norlén trycket på partierna.Bild: Pontus Lundahl/TT
Nu ger sig en av de stora elefanterna i svensk politik in i debatten kring regeringsbildningen. Göran Persson, socialdemokratisk statsminister 1996–2006, förutspår i en intervju i Expressen att den segdragna jakten på nästa regeringsbildare slutar i ett nyval.
”Det är kanske ett nyval som behöver genomföras för att partierna ska få mandat att göra någonting som de sa i förra valrörelsen att de definitivt inte skulle göra”, säger Persson. Han tror att situationen kan kräva ett nyval.
Alla stora, gamla elefanter låter sig dock inte lockas in i leken. Fredrik Reinfeldt (M), statsminister i två alliansregeringar under åren 2006–2014, fick i Aktuelltstudion på onsdagskvällen samma fråga – om låsningarna i politiken kommer att kräva ett extraval. Och Reinfeldt, som valt att gå vidare utan att kommentera svensk inrikespolitik, svarade diplomatiskt att ”demokratin har löst utmaningar förr”.
Reinfeldts blygsamma hållning är svår att klandra. Medan ett dilemma med politiska utspel från Göran Persson är att den sluge sluggern kan vara svår att läsa:
Säger Persson vad han säger i egenskap av socialdemokrat, som ett sätt att öka trycket på Centern och Liberalerna att lyssna på locktoner från Stefan Löfven (S) och ”byta sida”? Eller är det lobbyisten Persson som talar, som företrädare för ett eller flera betalande intressen på pr-byrån? Eller är det den gamle pampen Persson som helt enkelt saknar den politiska hetluften och bekräftelsen? Det är inte gott att veta.
Än har regeringsbildningsprocessen inte nått fram till ett extra val, så som termen lyder i regeringsformens sjätte kapitel. Än mindre till någon omröstning i kammaren.
Om riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag till regeringsbildare, ska ett extra val till riksdagen hållas (regeringsformen, kap 6, §5). På onsdag ska riksdagen votera i en första omgång, genom att ta ställning till talman Andreas Norléns förslag om Ulf Kristersson (M) som statsminister. Så än är det långt kvar till nyvalet.
Men visst är extra val en reell möjlighet. Varje ansvarsfull partiordförande måste förhålla sig till frågan. Planera för denna eventualitet.
Flera gånger har Stefan Löfven (S) sagt att han inte räds ett nyval. Kanske mer som en besvärjelse än som ett uttryck för ett betonggrundat självförtroende.
I mitten av oktober intervjuades Jimmie Åkesson (SD) i radions P4 Extra. Och fick frågan om han vill ha ett extraval:
”Jag är absolut beredd att driva det dit – om det är det som krävs för att vi ska kunna få ett inflytande, och att våra väljare ska kunna få ett inflytande”, svarade Åkesson.
En av processens centralgestalter, Annie Lööf (C), må vara pressad från många håll, men hon har samtidigt flera trumf på hand. Dels visar Aftonbladet/Inizios färska väljarbarometer att C sedan valet ökat med drygt en procentenhet till 9,8 procent. Dels är Centerpartiet – efter försäljningen av sina tidningar – ett av Europas rikaste partier. Centern skulle ha råd med en extra valkampanj.
Frågan är om Liberalerna och Miljöpartiet har råd att vara lika kaxiga. Efter skrala val är partierna knappast nerlusade av pengar. Dessutom riskerar både L (4,0 procent) och MP (3,8 procent), enligt Aftonbladet/Inizio, att åka ur riksdagen. Dessa partier skulle – särskilt efter två, tre omröstningar i kammaren – kunna utsättas för tryck från talmannen att rösta ja till en statsministerkandidat, menade statsvetarprofessorn Tommy Möller i P1-morgon den 2 november.
Det är säkert sant som det ofta sägs. Om och när ett extra val närmar sig skulle chanserna öka betydligt för en framgångsrik statsministeromröstning i riksdagen. Och en sådan upplösning är, definitivt, att föredra.
Inte för att partier saknar pengar.
Inte för att partier är livrädda för att möta väljarna igen, livrädda att tappa mandat.
Inte för att talmannen har så otroligt mycket att hota med.
Utan för att partierna behöver visa väljarkåren att de är beredda att ta ansvar för landet. Ett land som behöver en handlingskraftig regering och en rad tunga politiska reformer.
Gå till toppen