Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Starka körröster och virtuos dans

Färger, sång och dans bildar en enhet när Soweto Gospel Choir är i farten.Bild: Patrick Persson

Soweto Gospel Choir

KONSERT · SYD­AFRIKANSKT. Malmö Live 7/11
En händelserik konsertshow full av lyskraftig sång och dans.
Men snacket med publiken kändes för inrepeterat och ospontant.
Alla i Soweto Gospel Choir var ständigt i rörelse, ingen sång utan synkroniserade rörelser och dans. Stundtals klev de viga männen fram för att leverera hopp och balettlika uppvisningar.
Showen heter "Freedom" precis som körens senaste album och bägge är tillägnade Nelson Mandela, som föddes för 100 år sedan.
På både engelska och en rad sydafrikanska språk sjöngs traditionella och nyare frihetssånger, bland annat ett ”Freedom medley” inklusive hyllningssången "Rolihlahla Mandela".
Glädje, gemenskap och frihet var konsertens budskap och styrkan i frihetsbudskapet markerades ett par gånger med knutna nävar mot skyn. "Asimbonanga/Biko" blev en bugning till en annan frihetssymbol, Stephen Biko.
De sexton sångare i extremt färgstarka dräkter som kommit till Malmö är inte hela Soweto Gospel Choir. Andra halvan av kören är just nu på turné i USA och klangen var därför inte riktigt lika bred och mäktig som på albumet.
Men vilka röster! När sångarna stod längst fram på scenen klarade de sig alldeles utmärkt utan mikrofoner.
Så är också varje medlem en driven artist med sin egen röstprofil och de delade mycket demokratiskt på rollen som solosångare. Stämflätningen är den typiska sydafrikanska och kören har både riktigt djupa basar och sopraner kapabla till överljudstjut.
Mycket sjöngs instrumentlöst, men ibland tog man tag i handtrummorna och ett keyboard. Trumspelet var en ständig energi­tillgång, men syntklangerna smörade emellanåt till upplevelsen i balladerna och tillförde sällan särskilt mycket.
De sexton inte bara sjöng och dansade, de uppförde också en sorts små vältajmade sketcher under låtarnas gång och spelade ut mot varandra, med minspel och kroppsspråk. Det var imponerande väl intränat, medan däremot mellan­snacket kändes alltför regisserat och stelt.
Självklart är det ok att ha förberett vad som ska sägas från scenen. Men här agerades det "spontant" gentemot publiken, samtidigt som orden kom ut som om man läste upp en utantilläxa och minerna kändes inrepeterade. Det bröt av mot konsertens upplägg: en lössläppt glädjefest.
Att sedan allra sist strunta i extranummer, liksom att ens komma ut och enkelt tacka för ovationerna, stämde inte heller med känslan som vi hade vaggats in i — att vi alla deltog i en enda stor och härlig musikgemenskap. Det liknade mer ren kall show­business.
Energin varvades upp efter paus och då kom också flera hits från det nordamerikanska hållet. När sydafrikanerna sjöng amerikansk gospel i ”Wade in the water” var det på samma gång ovant och exotiskt och som om sången äntligen kom hem.
Aretha Franklin fick sin hyllning med en snygg ”(You make me feel like) A natural woman” och James Browns ”I got you (I feel good)" gjordes hetsig rättvisa och kröntes med publikhandklapp.
Svårt slitna "Hallelujah" fick en så annolunda tolkning att den blev riktigt njutbar. Och inget under kvällen svängde riktigt som Miriam Makebas paradnummer "Pata pata".
Gå till toppen