Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En verklig bladvändare

Den kanadensiska sf-författaren Sylvain Neuvels debutroman är som gjord för att svepas med i, skriver Petter Larsson.

Sylvain Neuvel har arbetat som översättare, mjukvaruingenjör och doktor i lingvistik.Bild: James Andrew Rosen

Sylvain Neuvel

BOKEN. Sovande jättar. Övers Peter Samuelsson. Brombergs.
En gigantisk hand i en märklig metallegering ploppar plötsligt upp ur jorden, tillsammans med paneler med otydbara tecken. Den visar sig vara från en tid då mänskligheten i bästa fall sysslade med keramik och sten, och på vissa håll lärt sig tillverka brons. När ett team av forskare och soldater i största hemlighet sätts på saken ett par decennier senare hittar de snart kroppsdel på kroppsdel utspridda över jorden, och drar slutsatsen att vi inte är ensamma i rymden, kanske inte ens på jorden.
Det är upptakten till den kanadensiska sf-författaren Sylvain Neuvels debutroman ”Sovande jättar”, som två år efter originalet nu utkommer på svenska.
Hela boken består av efterlämnande dokument, där vi efterhand kan följa forskarlagets arbete, funderingar, och sociala relationer – givetvis uppiffat med ett lite simpelt triangeldrama. Det är intervjuer eller förhör och ibland dagboksanteckningar.
Den fragmentariska förhörsformen är ett lyckat grepp och bokens stora behållning. Det gör den till en verklig blandvändare eftersom berättelsen snarare underförklaras än överförklaras och man jagas över sidorna i väntan på nästa ledtråd. Baksidan är den distans som skapas till händelserna, framförallt genom att vi går miste om tankeflöden och känslor medan dramat pågår. Det gör det också svårt att få grepp om den mystiske förhörsledaren. De övriga romanpersonerna skildras lite bättre, men blir ändå farligt nära klippdockor.
Att vi haft långväga besöka, och att dessa kanske återspeglas i urgamla legender och religiösa myter är ingen unik idé. Jag tänker på allt från hur profeten Elia förs till himlen i en brinnande vagn till de maskiner i form av egyptiska gudar som dyker upp i Roland Emmerich film ”Stargate” från 1994. Men på frågan om varför de varit här, och sedan eventuellt lämnat jorden efter att ha lämnat kvar sin maskin, har Neuvels forskarlag en spännande teori.
Han plockar också hem fina poänger när han skildrar det storpolitiska spelet kring kroppsdelarna. Vad om detta är ett vapen? Då rubbas hela den globala maktbalansen på ett sätt som ingen egentligen vill – inte ens det USA som givetvis lagt rabarber på godsakerna. Det påminner om resonemangen kring kärnvapnen: antingen måste alla stormakter ha dem, eller ingen.
Och om det är ett vapen, vem ska det användas mot?
Det blir förstås aldrig riktigt klarlagt, eftersom ”Sovande jättar” bara är första delen i en trilogi, vars övriga delar ”Waking Gods” (2017) och ”Only Human” (2018) nu raskt måste översättas, för det här är är historia som gjord för att svepas snabbt, som fascinerande underhållning mer än som djuplodande litteratur.
Gå till toppen