Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Vägen fram är att fokusera mindre på identitet – sexuell, etnisk och könslig – och mer på ekonomi.”

En av de vanligaste politiska klichéerna inför mellanårsvalen var att de gällde "kampen om USA:s själ", skriver Ian Buruma.

Den 29-åriga demokraten Alexandria Ocasio-Cortez, som tar plats i representanthuset, under sitt segertal inför anhängare i Queens i New York. Det är utmärkt att den lagstiftande församlingen nu får fler kvinnor, icke-vita och icke-kristna ledamöter, skriver Ian Buruma.Bild: SG
Det blev i alla fall inte katastrof. Om Demokraterna inte fått majoritet i kongressens representanthus hade president Donald Trump känt sig allsmäktig med alla ödesdigra följder det medfört.
Men Republikanerna behåller kontrollen över senaten, så rättssystemet inklusive Högsta Domstolen lär drivas ytterligare mot höger. Och guvernörsposterna i viktiga delstater som Ohio och Florida vanns av Republikaner vilket innebär att valdistrikten där kan utformas så att de ökar Trumps chanser att bli omvald om två år.
En av de vanligaste politiska klichéerna inför mellanårsvalen var att de gällde "kampen om USA:s själ". Det ligger nära till hands att föreställa sig att republikaner och demokrater representerar två skilda sidor av nationen: Den ena är stark på landsbygden och består av huvudsakligen vita, äldre och mindre utbildade män som är stolta vapenägare. Den andra har fler kvinnor, yngre och urbana med olika etniska rötter som vill ha skärpt vapenkontroll. Visst är det förenklingar, men de speglar en verklighet många känner igen.
Båda sidor anser sig vara patriotiska men deras uppfattningar om vad patriotism är kunde knappast vara mer olika. Författaren James Baldwin brukade tala om "progressiv patriotism": Att han älskade USA mer än något annat land i världen gav honom rätten att vara ständigt kritisk. En patriot i Trumps anda hade kallat Baldwin förrädare.
När Demokraterna nu kontrollerar representanthuset frestas de att satsa på det de uppfattar som sina främsta styrkor: mångfald, etniskt och könsmässigt, och avskyn för Trump och hans politik. De kan med visst fog hävda att äldre vita män på landsbygden är mindre representativa för dagens USA än unga stadsbor, icke-vita och självständiga kvinnor. Men att fokusera på Trump och mångfald är osmart.
Särskilt yngre kommer att driva på för att presidenten ska ställas inför riksrätt. Men så länge Republikanerna har majoriteten i senaten är det en meningslös strävan. Donald Trump förblir president och republikanerna kommer bara att försvara honom än hetare.
Det är utmärkt att den lagstiftande församlingen nu får fler kvinnor, icke-vita och icke-kristna ledamöter. De blir en frisk och tydlig kontrast till Republikanerna som har omformat sig till sin partiledares avbild: arga, vita och ofta öppet rasistiska. Men att försöka bekämpa Trumps identitetspolitik med lika aggressiva medel kan bara fördjupa den politiska splittringen och göra det svårare för Demokraterna att vinna nationella val.
Risken finns att Demokraterna splittras och att yngre och radikalare positionerar sig mot det vita etablissemanget. Men Republikanerna, som tycks stå enade bakom sin ledare, har också problem. Socialliberala välutbildade republikaner som tidigare varit partiets ryggrad har marginaliserats till nära nog osynlighet. John McCain var kanske den siste av de mohikanerna.
Där finns den spricka som Demokraterna bör försöka utnyttja. Vägen fram är att fokusera mindre på identitet – sexuell, etnisk och könslig, – och mer på ekonomi.
Det kan tyckas naivt mitt i en ekonomisk framgångsperiod när Republikanerna kan skryta med rekordlåg arbetslöshet. Men många traditionellt konservativa inser att växande klyftor i befolkningen inte är bra för affärerna. Bilkungen Henry Ford som inte utmärkte sig för djupsinnigt tänkande sa i alla fall att den som vill sälja bilar bör jobba för att människor tjänar tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en bil.
Det är en annan fråga som splittrar amerikanerna. För en del är den amerikanska identitetens grund individualism och kapitalistisk företagsamhet under regeringar som inte lägger hinder i vägen för jakten på materiellt välstånd. För andra vilar de amerikanska idealen på social rättvisa och ökad ekonomisk jämlikhet, vilket idag måste inbegripa åtgärder mot klimatförändringarna (ett försummat ämne under valkampanjen) eftersom den globala uppvärmningen drabbar fattiga hårdare än rika.
Det är inte första gången de mycket välbärgade har gyllene tider. Så var det under det sena 1800-talet då två procent av hushållen i USA ägde mer än en tredjedel av landets rikedomar. Idag äger den allra rikaste procenten nästan hälften. Den mest berömda reformperioden är Franklin D Roosevelts "New Deal" på 1930-talet.
Det är nu hög tid för en New Deal II. Istället för fler skattesänkningar för de allra rikaste, kan en mer jämlik skattepolitik bekosta eftersatt infrastruktur samt reformer och service som gynnar alla. Allmän sjuk- och hälsovård kännetecknar civiliserade samhällen men USA har fortfarande långt dit. Detsamma gäller högkvalitativ allmän utbildning. Det är groteskt att många människor som skulle gynnas av sådana reformer låter sig övertygas om att inte rösta för dem eftersom de anses vara "socialistiska" och "oamerikanska".
En satsning på ökad jämlikhet skulle slå an hos liberaler men heller inte avskräcka mer konservativa väljare eftersom den är bra för ekonomin. Den kanske till och med kan få en del arga fattiga Trumpanhängare att inse att presidentens pseudopopulistiska prat inte handlar om att hjälpa människorna i rostbältets nergångna städer och landsbygdens försummade utmarker, utan om att föra över ännu mer pengar till dem som redan har mest. Demokraternas huvudbudskap de närmaste två åren bör vara att i ett samhälle för de allra rikaste, en plutokrati, är alla andra förlorarna.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är författare och tidigare professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik. Hans senaste bok på engelska heter A Tokyo Romance: A Memoir.
Gå till toppen