Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kvalificerad musikdramatik med starkt helhetsintryck

Föreställningen När då då av Unga på Operan på Kungliga Operan 2018. På bilden; Lisa Larsson.Bild: Sara Strandlund

När då då

Musik: Niklas Brommare Text, scenografi, kostym: Pija Lindenbaum Regi och koreografi: Kajsa Giertz Medverkande: Lisa Larsson, Klas Hedlund, Vivianne Holmberg, Ludvig Wallmark Ryberg, Maria Påhls Spelas på Helsingborgs Stadsteater Lillan t o m 8 december

Folksagan om Mäster Skräddare, den om tygstycket som blir en tummetott och till sist ingenting alls, har populära barnboksförfattaren Pija Lindenbaum tidigare bearbetat i boken Bidde det då? Nu har Lindenbaum skrivit libretto till ett musikdramatiskt verk, När då då, med musik av Niklas Brommare och regi av Kajsa Giertz.
Projektet är ett samarbete mellan Kungliga Operan i Stockholm, Helsingborgs Stadsteater och Helsingborgs symfoniorkester. När föreställningen hade premiär i Stockholm i oktober hyllades den av recensenter, och när den nu får Helsingborgspremiär finns det all anledning att instämma i lovorden. En stråkkvintett, slagverk och klaviatur bildar det musikaliska fundamentet på scen (alla musiker är klädda i djurkostymer). Tonaliteten är mycket modernistisk, även om det finns några rytmiska och klangrika inslag av enklare typ.
Huvudpersonen Bobo är uppdelad i tre, vilket får sin konstnärliga förklaring. Tredelningen tar hand om varsin uttrycksform. Dans, ofta mimiskt känslogestaltande, ombesörjs av Maria Påhls. Talinslagen av Lisa Larssons speciella, underfundiga humor. Och operasången och recitativen av utomordentliga solistsopranen Vivianne Holmberg.
Övriga rollfigurer är Klas Hedlund som Bobos pappa och gosedjursfavoriten Apa, samt Ludvig Wallmark Ryberg som den andra favoriten, kaninen Gullnos. Även om ljudbilden ibland blir mera kaotisk än harmonisk fungerar hela ensemblen alldeles utmärkt i sitt samspel, med alla de konstnärliga formerna väl representerade. Färgstark och humoristisk scenografi bidrar starkt till helhetsintrycket.
Vad gäller själva sagan har Lindenbaum ersatt den besvikne skrädderikunden med ett skilsmässobarns besvikelser på en frånvarande helgpappa. Var gång som Bobo ska besöka sin pappa utlovar denne roliga och spännande äventyr ”om lördag”. Först är det månresa, sedan resa till släkten i Bollnäs. Men målsättningarna blir alltmera ospännande (jobba, städa) för att till sist utmynna i intet. Det bidde, precis som i sagan, ingenting av alla fagra löften.
Bobo lever ut löftena som sinnrika fantasier, som "onödiga" djur transporterade till månen, men när sveken blir för många blir det trotsigt uppror. Slutet är dock gott. När Bobo får sin pappa (med fin samtidssatir kostymerad i lycracykelbyxor och cykelhjälm) att inse sina svek, förstår han att kärleken till och gemenskapen med barnet är viktigare än allt annat.
Helsingborgs Stadsteater beskriver sin målgrupp som ”alla barn som gillar sång, musik och dans”. Men jag törs nog påstå att vem som helst med intresse för kvalificerad samtida musikdramatik och fin allkonstnärlig gestaltningsförmåga i ton, tal och koreograferad rörelse också har stor behållning av att se och lyssna till När då då.
Gå till toppen