Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: När röster går före principer (S).

SSU:s ordförande Philip Botström hävdar att han inte känt till vad som försiggått i SSU Skåne.Bild: Erik Simander/TT
Det är inga vackra politiska interiörer som avtäcks i Kvällspostens pågående granskning av SSU Skåne.
Företrådare för SSU Skåne från Helsingborg och Malmö har spridit homofobi, antisemitism och bjudit in en radikal, salafistisk predikant. Konturerna av en bitter maktkamp mellan två fraktioner, en med sympatier för islamistisk fundamentalism, den andra vänsterradikal, avtecknar sig.
Och det handlar inte bara om ungdomsförbundet.
När Socialdemokraterna i Helsingborg inför valet skulle värva röster bland muslimska föreningar fick riksdagsledamoten Yasmine Larsson sitta i ett eget rum under ett besök i en moské. Hon är ju kvinna. I sin chambre séparée fick Larsson – via tv – ta del av det tal hennes manliga partikollega höll inför moskéns företrädare och besökare.
Feminism i socialdemokratisk tappning är tydligen ett rymligt begrepp – i alla fall när röster ska värvas.
Möjligen är det som Peter Weiderud, tidigare ordföranden för Sverige kristna socialdemokrater, numera Tro och solidaritet, skrev 2011: det måste finnas gränser ”för den etnocentriska arrogansens otålighet”.
Det han syftade på då var förväntningarna på att muslimer borde anamma samma syn i hbt-frågor som ”gamla svenskar”.
Kanske är det även ett uttryck för ”etnocentrisk arrogans” att förvänta sig att muslimer ska tåla att en kvinnlig politiker talar i moskén?
I boken Holy White Lies (Dar El Maaref Publishing House) granskar forskaren och författaren Sameh Egyptson hur muslimska organisationer knutna till Muslimska brödraskapet etablerat sig i Sverige och framgångsrikt gjort sig till politikers föredragna företrädare för svenska muslimer.
Egyptson har dammsugit bland annat Arbetarrörelsens arkiv och de olika regeringsdepartementen på offentliga handlingar med kopplingar till organisationer som Islamiska förbundet i Sverige och Sveriges muslimska råd, SMR.
Av boken framgår inte oväntat att Tro och solidaritet haft en nyckelroll i närmandet mellan islamism och socialdemokrati.
De första seriösa stegen togs under 1990-talet. Inför valet 1994 publicerade Mahmoud Aldebe i egenskap av ordförande i SMR ett öppet brev i tidskriften Salaam till de politiska partierna. I brevet framfördes en rad politiska krav.
Brevet ledde till överläggningar mellan SMR och S. I vilken utsträckning SMR var nöjt med utgången av samtalen är bäst att låta vara osagt. Men i ett brev till dåvarande partiordföranden Ingvar Carlsson i juni samma år förklarade SMR:s politiska kommitté att organisationen nu beslutat att stötta S. Det innebar att besökarna vid fredagsbönen i landets moskéer skulle uppmuntras att rösta på Socialdemokraterna.
Det finns all anledning att anta att SMR överdrev sitt inflytande över svenska muslimer och sin förmåga att leverera röster.
Men det ska inte betvivlas att S lockades – och lockas – av utsikterna att säkra en ny, stor väljargrupp och därmed politisk makt.
Och då blir ideologiska principer som jämställdhet och människors lika värde – oavsett sexuell läggning – förhandlingsbara. Tydligen.
Gå till toppen