Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Martin Severinson: Framtiden tar form i sandlådan

Jonas Hassen Khemiris författarsamtal på ett välbesökt Tivolihus i Höganäs väckte frågor om vår plats i … sandlådan.

Författaren Jonas Hassen Khemiri.Bild: Janerik Henriksson/TT
I tomrummet efter sin egen pappa under uppväxtåren, planterar Jonas Hassan Khemeri sin fantasi om världens bästa pappa – den hans romangestalt och alter ego ”pappan” tänker sig förkroppsliga i sitt föräldraskapande. Aldrig tänker han lämna sin post. Som Khemiri själv uttrycker det ”jag ville vara jättenärvarande som pappa”. I och med att han delar sina barns liv upptäcker han en värld av känslor och beroenderelationer han tidigare inte kände till.
I ”Pappaklausulen” utforskar Khemiri vad som händer i familjens känslomässiga svallvågor av skuld, svek och nedärvda krav och outtalade förväntningar på ansvar och omsorg. En tematik som otaliga kvinnor gestaltat och gett uttryck för sedan urminnes tider. Att nu en man kliver in i en närvarande relation till sina barn och hemmets alla göromål, är knappast någon revolution.
Kanske är det så att Khemiris upptäckt att det finns en komplex verklighet i det vardagsnära familjelivet inte är det viktigaste budskapet för kvällen. Studiet av pappaskap och föräldraskapande leder snarare oss vidare till bilden av att vi genom återkommande interaktioner skapar förståelse och insikter om varandra och oss själva. Att vi genom ett vuxenansvar skapar något gemensamt genom kompromisser som leder framåt, mot överlevnad. Trots eftersatt och enkelriktad självbekräftelse, eller tack vare att den får stå tillbaka för den andres förverkligande, tycks Khemeri hysa tillförsikt.
En av mina vänner med bakgrund i en jägarpluton konstaterade att föräldraledigheten var den tuffaste utbildning han gått. Det var inte så mycket sömnbristen eller bundenheten. Det var den ständiga inkännande dialogen med de egna barnen som syftade till att ge dem alla möjligheter och frihet samtidigt som regler och rutiner skulle upprätthållas i den aldrig sinande kampen mellan viljor och känsloutbrott. Dag ut och dag in i något som framstod som en evighet. Där på köksgolvet, i den brokiga hallen och i sandlådan förhandlades livets nödvändigheter.
”Den som är där och tas för given blir osynlig, den som är frånvarande tilldrar sig intresset och blir viktig”, säger Jonas Hassen Khemiri på Tivolihuset. Effekten blir att den som medverkar i familjen och tar sitt dagliga och löpande vuxenansvar ofta får bära skuld för de tillkortakommanden som tar form i familjen. Den som däremot är frånvarande står skuldfri och tilldrar sig intresset i sin mytologisering, då litet eller inget går att ställa individen till svars för.
Fram träder en djupare insikt; den som varje närvarande förälder insett – att framtiden tar form i sandlådan. Där förhandlas idéer, skapelser blir till och ständiga kompromisser raserar revir och drar om vägsträckningar. Kort sagt – där grundläggs förmågan till empatiskt tänkande och dialog. I samspelet med den vuxne. En insikt att ta på allvar i en tid då sandlådan används som metafor i nedsättande ordalag för vårt politiska systems demokratiska processer.
Den som står bredvid blir skuggfiguren som i sitt avståndstagande kan yrka på ansvarsfrihet. Den som däremot vill och står ut med att arbeta för ett gemensamt sammanhang, bör ta plats och verka i sandlådan.
Gå till toppen