Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Knivskarpt om ögonblicket då livet vänder

Text: Blake Nelson. Dramatisering, regi: Johannes Schmid. Översättning av tysk dramatisering, scenografi, kostym: Paul Garbers. Ljus: Sven-Erik Andersson. Musik, ljud: Toni Martin Dobrzanski. Video: John Conlon. I rollerna: Magdi Saleh, Alexander Jubell, Josefin Iziamo, Karim Rashed, Toni Martin Dobrzanski. Malmö stadsteater, Studion, 22.11

Magdi Saleh och Alexander Jubell i Paranoid Park.Bild: Emmalisa Pauly
Ett ögonblicks verk och allt vänder. I amerikanske Blake Nelsons ungdomsroman ”Paranoid Park” sätter den sextonårige skejtkillen Alex hela sitt liv på spel mest av en händelse. Tematiken påminner om den som britten Ian McEwan behandlar i flera av sina verk. Om slumpens mekanismer och individens ansvar för sina val.
Tillsammans med en kille han nyss träffat på den ökända skejtparken Paranoid Park plankar Alex på ett godståg, men fartens tjusning blir kortvarig. På en station upptäcks de två av en säkerhetsvakt som misshandlar dem besinningslöst med sin batong. För att värja sig måttar Alex ett slag med sin skejtboard, träffar och får vakten ur balans.
Handlöst faller vakten framför hjulen på ett framrusande tåg. Den andre killen är försvunnen och Alex lämnas ensam med chocken och paniken. På denna stumma ensamhet fokuserar berättelsen, hellre än på det momentana våldet. För vad gör Alex sedan? Vad gör han rent praktiskt av brädan och de blodfläckade kläderna?
Och viktigast av allt; vad gör han av sanningen? Hemma ligger föräldrarna i skilsmässa och har fullt upp med sig själva. Flickvännen Jennifer ser honom mest som en passande accessoar och vännen Jared har fullt fokus på sex och tjejer. Bara polismannen Brady vill lyssna, men är Alex verkligen redo att riskera allt för att lätta sitt samvete?
I den amerikanske regissören Gus Van Sants prisbelönta filmatisering av "Paranoid Park" från 2007 ryms mycket av dramatiken i kontrasten mellan Alex (Gabe Nevins) nollställda ansikte och känslostormen under ytan. I suggestivt använda närbilder och slow motion förstärks effekten av varje blick och blinkning och i samspel med den lågmält ödesdigra musiken byggs en närmast outhärdlig spänning upp.
När regissören Johannes Schmid dramatiserar berättelsen för Malmö stadsteater används andra grepp för att gestalta Alex inre konflikt. Kring honom fyller en kör av röster i de ofullbordade meningarna. I Magdi Salehs rörande och knivskarpa gestaltning blir Alex på en gång en sammanbiten ung man som bär hela världen på sina axlar och en liten pojke som längtar efter en kram av mamma.
I korta dynamiska scener drivs dramat mot sin spets och Alexander Jubell, Josefin Iziamo och Karim Rashed turas om att gestalta Alex inre röst och glida ut och in ur en handfull skiftande roller.
Berättelsen förvaltas väl av Schmid som på sjuttio minuter skapar ett klaustrofobiskt drama som lever mycket i mötet mellan det vardagliga, lätt igenkännbara tonårslivet och det stora existentiella dramat. Också här spelar musiken av Toni Martin Dobrzanski en avgörande roll för upplevelsen tillsammans med John Conlons stämningsskapande videoprojektioner.
Sensmoral då? Medan Gus Van Sant låter dilemmat ebba ut i resignation söker Schmid en tydligare vändpunkt och markerar öppningarna som trots allt ges för Alex med pedagogisk skärpa. Konstnärligt något trubbigare och samtidigt ett nog så lämpligt diskussionsunderlag för de högstadieelever som har turen att få se denna starka uppsättning på skoltid.
Gå till toppen