Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tobias Lindberg: Hög skatt ger inte allt.

Annie Lööf efter sina sonderingar.Bild: Jessica Gow/TT
Hela förra mandatperioden stod rödgröna statsråd med anklagande pekfingrar mot jobbskatteavdragen. Försämrade statsfinanser, urholkad välfärd, växande klyftor i samhället – endast fantasin tycktes sätta gränser för vad som kunde skyllas på alliansens skattepolitik.
Med den logiken som grund trappades jobbskatteavdraget ned på högre löner. Samtidigt begränsades uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt, så att även genomsnittliga tjänstemannalöner började beröras. I september gick S-ledaren Stefan Löfven dessutom till val på att höja skatten ytterligare – för välfärdens skull.
Gång på gång ges bilden av att det offentliga har skralare resurser än på mycket länge.
Men en ny studie från Internationella handelshögskolan i Jönköping bidrar med lite historiskt ljus. Kommunalskatten, som spelar en blytung roll i sammanhanget, är på de flesta håll högre idag än i början av 1990-talet. I sex av tio kommuner betalar invånarna nu över 32,80 kronor i skatt per intjänad hundralapp. Så hög var skatten bara i två av tio kommuner 1992.
Då, i kölvattnet av den stora skattereformen 1990–1991, fanns också principen om "hälften kvar": högsta marginalskatt skulle vara 50 procent av inkomsten, var det tänkt.
Likväl har Sverige idag världens högsta marginalskatter och enligt Riksdagens utredningstjänst slår de också in vid lägre inkomstnivåer än i något annat västland.
Då blir det magstarkt att tala om högre inkomstskatt med mindre än att först diskutera hanteringen av offentliga medel och möjligheterna att förbättra skattesystemet.
Som centerledaren Annie Lööf konstaterade efter sin sonderingsrunda borde en ny, bred skattereform kunna vara inom räckhåll.
Sverige behöver mer genomtänkt, snarare än högre taxering. De effektivaste skatterna är långtifrån alltid de högsta.
Gå till toppen