Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Henrik Bredberg: Hal som en åldebattör.

Skånsk ål.Bild: Emil Langvad/TT
Ledsen att behöva tjata. I år igen.
Julborden är nästan lika återkommande som miljövännernas förståeliga krav på ett fiskestopp av den utrotningshotade ålen (anguilla anguilla).
I år har Världsnaturfonden WWF, Naturskyddsföreningen och Coalition Clean Baltic gått ihop och uppmanar regeringen att driva på hårdare för ett heltäckande ålfiskestopp i Sverige och EU.
Ett totalstopp borde ha införts för länge sedan. Invandringen av ålyngel, alltså glasål, från Sargassohavet utgör bara några få procent av vad den gjorde på 1970-talet. Inga tecken på återhämtning syns. Följdriktigt lyser det helrött om ålen i WWF:s fiskguide och för femtonde året i rad vill Internationella havsforskningsrådet se ett ålfiske så nära noll som möjligt.
I december ska EU:s fiskeministrar förhandla om fisket för 2019. Vågar någon hoppas på klokare resonemang i år än tidigare?
Minns i fjol. Då reste fiskeminister Sven-Erik Bucht (S) till Bryssel och krävde att ett ålfiskestopp skulle gälla i alla EU-vatten – men att svenska ålfiskare skulle undantas.
Mycket smartare blev det inte på myndighetsnivå. EU-beslutet innehöll ett förbud mot fiske av blankål i Östersjön, Nordsjön och Atlanten under en valfri tremånadersperiod mellan september och januari. Havs- och vattenmyndigheten valde då att förlägga det blågula fiskeförbudet från november till och med januari – då det fiskas som minst ål.
Var hörs de hållbara argumenten?
”Ålfiskarna i Sverige är ju de sista som vill äventyra sin existens genom att utrota ålen”, sade Per Malmer från Ålakustens kulturarvsförening till P 4 Kristianstad. Logiskt. Men Malmer betonade också att ”det svenska ålfisket skattar bara ålbeståndet med 2 procent”. Fortsatt fiske, alltså.
Den som myntade det skånska uttrycket ”ålahue” måste ha lyssnat på ålfiskedebatten.
Gå till toppen