Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Liberala krav leder framåt. Även för Stefan Löfven.

Jan Björklund sträcker ut handen.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Blockpolitiken har nått vägs ände, säger Liberalernas ordförande i Malmö, Roko Kursar. Hans parti har beslutat att styra tillsammans med Socialdemokraterna efter att ha fått ett rejält sockrat bud om inflytande. Det viktigaste är inte sällskapet, utan möjligheterna att få genomslag för liberal politik, resonerar Kursar.
Möjligen kommer Liberalerna, utifrån samma rimliga resonemang, att samverka med S även på nationell nivå.
L-ledaren Jan Björklund utesluter visserligen en gemensam regering. Men på onsdagen öppnade han för att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister och inleda budgetförhandlingar med Socialdemokraterna. Det kräver att Löfven och hans partikollegor är beredda att göra en rejäl högersväng, i synnerhet i den ekonomiska politiken. Men förutsatt att det finns tydlig vilja till liberala strukturreformer behöver vägen till samarbete inte vara stängd, förklarade Björklund vid en presskonferens.
Linjen ska ha röstats igenom med bred majoritet i L, men lär ändå inte applåderas i alla läger. Björklunds nej till M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister är uppenbart fortsatt svårsmält för en del. Kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, Torkild Strandberg (L), anklagar i Expressen Björklund för att ha mörkat ett generöst erbjudande från M. L garanterades såväl politiskt inflytande som att förhandlingar med SD inte skulle ske, hävdar Strandberg.
Likväl hade en moderatledd regering blivit beroende av Sverigedemokraternas stöd. Och det är alltjämt i synen på detta som den verkliga skiljelinjen löper genom svensk politik.
Björklund har länge varit tydlig med att han inte tänker medverka till att ge SD en sådan roll. Det har även centerledaren Annie Lööf som på tisdagen öppnade för att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. I en DN-intervju presenterade hon en diger lista med tuffa politiska krav. Bland annat handlar det om kraftigt sänkta marginalskatter, liberalisering av bostadsmarknaden och reformering av arbetsrätten.
Det är magstarka förslag för arbetarrörelsen, i synnerhet som Lööf i nuläget håller stängt för kompromisser.
"Vi kommer inte att inleda förhandlingar med S inför statsministeromröstningen", förklarar hon.
Löfven är försiktigt positiv till Lööfs utspel, men betonar på goda grunder att alla måste ge och ta i politiska samarbeten. Det är ännu oklart om han kommer att begära mer tid av talmannen för att formera sitt regeringsalternativ. Vid en snar omröstning i kammaren blir det mycket svårt för honom att få det stöd som krävs. Särskilt som Lööf ställer ultimativa krav på att Löfven hindrar Vänsterpartiet från att få politiskt inflytande.
V-ledaren Jonas Sjöstedt – som starkt ogillar flera av C-kraven – vill förstås ha något i utbyte för att rösta ja till Löfven. Och om V går emot honom får han inte de nödvändiga mandaten.
Lööf är naturligtvis fullt medveten om detta. Så vad vill hon egentligen uppnå med sina hårda krav?
Kanske ska kraven trots allt ses som ett förhandlingsutspel med sikte på kompromisser lite längre fram i processen. Det är hur som helst välkommet att såväl Lööf som Björklund fokuserar på möjligheterna att föra liberal politik, utan att för den skull mjuka upp linjen mot SD.
En ny bred skattereform borde ligga inom det möjligas ramar vid ett samarbete mellan S, C och L, liksom något slags uppgörelse om fler enkla jobb. Dessa frågor måste rimligen hanteras oavsett vem som leder nästa regering. Och med liberalt stöd till den pragmatiska högerfalangen inom S kan resultatet bli lyckat.
I ett läge då en M-ledd regering kräver stöd från SD framstår en S-ledd ministär i samarbete med L och C som det minst dåliga alternativet.
Löfven har nu ett tungt ansvar för att visa att han tar Liberalernas och Centerpartiets öppningar på allvar. Det gäller att visa verkliga möjligheter att ge Sverige mer liberal politik.
Liksom S i Malmö behöver Löfven bjuda till utöver det vanliga. För trots stora skillnader mellan nationell och kommunal politik förhåller det sig i grunden på ett liknande vis.
Blockpolitiken har nått vägs ände.
Gå till toppen