Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Annie Lööf får gärna ställa sin ofina fråga.

Förra centerledaren Maud Olofsson förevigar sig själv och efterträdaren Annie Lööf i Almedalen.Bild: Vilhelm Stokstad/TT
En av de tyngsta punkterna på Centerledaren Annie Lööfs kravlista till Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven är en mer flexibel arbetsmarknad. Hon efterlyser reformerade turordningsregler och en liberalare arbetsrätt.
Kravet kan givetvis sticka i ögonen på en ledare i ett arbetareparti, i synnerhet som Löfven har sin bakgrund inom fackföreningsrörelsen.
Ändå är Lööfs utspel i högsta grad motiverat. Hon har, sakligt sett, på fötterna.
De senaste årens högkonjunktur har inte räckt. Många har fått jobb, men stora grupper har ändå inte fått plats på arbetsmarknaden. Inte minst gäller det nyanlända i Sverige. De som ”vill påbörja sina liv i Sverige men som har fastnat i utanförskap och passivitet”, skrev Annie Lööf på DN Debatt i samband med Centerns dag i Almedalen i somras. Hon fortsatte:
”Människor som kommit till vårt land måste också ges en möjlighet att bli en del av vårt samhälle.”
På torsdagen presenterade Statistiska centralbyrån, SCB, en rapport om de 30 600 personer som åren 1997–2001 invandrade hit av flyktingskäl eller som flyktinganhörig. Hur försörjde de sig under sina första femton år i Sverige?
Den största gruppen, som utgör 30 procent, kom snabbt i arbete. De har under flertalet av de femton åren haft en inkomst huvudsakligen från förvärvsarbete. Här återfinns ofta yngre personer och de med eftergymnasial utbildning.
Sedan följer en grupp som omfattar 27 procent av personerna som SCB studerat. De har i början haft sin huvudsakliga inkomst från ekonomiskt bistånd men därefter kommit i arbete och levt på lön från förvärvsarbete. Sedan följer 20 procent som levt ”många år med ekonomiskt bistånd” – en grupp som domineras av kvinnor, de som var äldre vid invandringen, kvotflyktingar och personer från Afrika och Asien. 9 procent har haft nedsatt arbetsförmåga och försörjts till exempel via sjukersättning. Medan ytterligare 9 procent har lämnat Sverige, kännetecknas 5 procent av en svag ställning på arbetsmarknaden – de har fått jobb men sedan kanske försörjts med arbetslöshetsersättning.
Somliga siffror tycks gå åt rätt håll. Men det går för långsamt.
Svensk arbetsmarknad behöver reformer. Tunga, djupa, omfattande reformer. Så att fler i Sverige får en chans att göra rätt för sig.
I somras, i valrörelsens inledning, talade Centern och Annie Lööf om ”århundradets arbetsmarknadsreform”.
Partiet menade att, något som det ansåg sig ha stöd för i ekonomisk forskning, minst 100 000 utsatta personer, huvuddelen nyanlända, skulle kunna få jobb efter ”riktiga, seriösa reformer”. Som lägre ingångslön för att få in en fot på arbetsmarknaden. Sänkta kostnader för att anställa. En omgjord arbetsförmedling. En modern anställningstrygghet där kompetens snarare än anställningsår skulle vara vägledande.
Nu kan det bli så att Socialdemokraterna – delvis för att partiet så gärna ser till att splittra alliansen – går Centern till mötes och börjar fundera på hur arbetsmarknaden kan stöpas om för att fler ska komma i arbete.
Om Annie Lööf skulle lyckas med konststycket att lägga ut ”århundradets arbetsmarknadsreform” på entreprenad till Stefan Löfven och hans parti, vore det att sätta bocken till trädgårdsmästare?
Inte nödvändigtvis.
Den minnesgode kommer ihåg att Stefan Löfven har varit flexibel – och kontroversiell – förr. När han var ordförande i IF Metall.
Våren 2009, i finanskrisens konjunktursvacka, rådde det enligt Metallbasen Löfven undantagstillstånd i svensk ekonomi och industri. Därför krävdes en historisk uppgörelse:
IF Metall och arbetsgivarna kom överens om att rädda jobb. Företagen undvek att varsla om uppsägning mot att de anställda fick sänkt lön, utbildning och kortare arbetstid. Från andra fackförbund – Byggnads, Unionen – hördes kritik. Men Löfven stod på sig. Jobben fick gå före facklig dogmatism.
Annie Lööf gör rätt som väljer förändring och förnyelse före förnekelse. Hon kan gott ta upp tråden från i somras:
Hur var det nu, Socialdemokraterna, skulle alla med eller inte?
Gå till toppen