Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Ängelholm

Kristian Nilsson: Öppnar du dörren om jag knackar på?

När jag var barn brukade jag och min lillasyster tillbringa en del av skolloven hos vår farmor och farfar i en liten by i Göinge, precis där de djupa snapphaneskogarna börjar i norra Skåne.
Farmor och farfars hus, ett stenskott från stora landsvägen, var som ett öppet hus för hela bygden. Ytterdörren var alltid öppen, på sommaren även bokstavligt talat.
Någon av grannarna tittade in nästan varje dag, för att låna en kopp socker som svepskäl för att få prata om allvarligare saker.
Halva byn var ju släkt, så det var alltid någon kusin som tittade förbi får att prata bort en halvtimme.
Lantbrevbäraren verkade ha hur mycket tid som helst för att fika. Han berättade gärna vem som hade fått brev från Kronofogden, även om han var finkänslig nog att sänka rösten när han gjorde det. Å andra sidan spetsade man öronen lite extra då, eftersom man visste att det han sa var hemligt.
NST:s krönikör förundras över hur rädda vissa blivit för det oväntade, till exempel ett oannonserat besök i hemmet.Bild: Per Lindström
Jag kom att tänka på denna idyll, som är bara ett par decennier bort, när jag nyligen läste etikettexperten Sofia Larssons frågespalt i Svenska Dagbladet. En tidning jag skaffat en provprenumeration på för att få lite koll på vad som händer i huvudstaden och vad som rör sig i huvudet på människorna där.
Signaturen ”Panik när det ringer på dörren” skriver till frågespalten att hen alltid känner sig obekväm när det ringer på dörren, om personen på andra sidan inte har förvarnat: ”Instinktivt fryser jag till is, håller andan och hoppas att det snart ska vara över. Är det normalt beteende? Och är det okej att låtsas som att en inte är hemma?”
I sitt svar påminner etikettexperten om att tidningen nyligen haft en artikelserie om våra nya telefonvanor där flera personer vittnade om hur stressande och integritetskränkande de tycker att ett inkommande samtal kan vara.
”Att någon ringer på dörren kan väl anses som sju resor värre. Så jag tycker inte alls att din reaktion är konstig”, svarar etikettexperten.
Etikettexperten tycker att det måste vara upp till en själv om man ska öppna dörren eller ej – och kommer med några goda råd i sammanhanget: ”Se dock till att du låtsas att du inte är hemma på ett trovärdigt sätt, annars kan det bli lite krystat. Spelar du till exempel musik, stäng inte av den. Det är ju inte omöjligt att du gått ett ärende eller ligger i badet och därför inte öppnar.”
Och som om det inte räckte är här ett par råd till: ”Om det är en nödsituation, då får personen utanför dörren signalera detta tydligt. (…) Och en person med ett mindre brådskande ärende kan ju alltid lämna en lapp.”
Jag vet inte om hur man hanterar ett oväntat telefonsamtal eller ett oväntat besök beror på skillnaderna mellan dåtid och nutid, skillnaderna mellan stad och land, både och – eller något helt annat.
Ett samhälle där man bara svarar på telefonsamtal från personer som redan finns i kontaktlistan eller bara öppnar dörren för bokade besök av bekanta känns olidligt tråkigt, räddhågset och instängt. Snacka om att leva i en bubbla.
Och hur ska vi kunna kontakta någon spontant, eller lära känna nya människor, om vi aldrig lyfter på luren eller gläntar på dörren?
Men helt plötsligt förstår man varför vissa låtsas ha gått ett ärende eller ligga i badet när hjälpsökande människor knackar på vår dörr.
Gå till toppen