Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Anna Blennow: Genusvetenskapen behövs i allra högsta grad

Och poesi kan hjälpa oss att förstå maktstrukturer, skriver Anna Blennow.

Genusvetenskapen på bland annat Lunds universitet har på under året kritiserats av konservativa debattörer.Bild: Emil Langvad/TT
”Gudars like synes mig den mannen vara”. Det är första versraden i en 2600 år gammal dikt av den grekiska poeten Sapfo. Mannen sitter mittemot den kvinna som Sapfo är förälskad i, och snärjd i svartsjukans symptom kan hon bara betrakta hur de skrattar tätt tillsammans. Ett halvt årtusende senare översätts dikten ordagrant av den romerske poeten Catullus. Nu är det han som är betraktaren. Nu är det hans älskade som sitter mittemot den där mannen.
Sapfo och Catullus var båda kontroversiella i sin samtid: Catullus genom dikter som kokade av kärlek och hat; Sapfo bara genom att ge ord åt sin åtrå, vilket stred mot antikens föreställning om kvinnors passiva och mäns aktiva sexualitet. Därför blev Catullus än mer provocerande när han draperade sig i Sapfos poetiska kläder: en romersk man som utlämnad åt kärlekskval passivt avvaktar utan att ingripa.
Varje termin tar jag upp de två dikterna på en kurs i genusperspektiv på litteratur från antiken och framåt. Kursen lockar många utbytesstudenter, eftersom sådana teman ofta inte erbjuds vid deras hemuniversitet. Dikterna blir ingången till idéer om hur genus konstrueras, hur poesin blir den förklädnad som tillåter både författare och läsare att överskrida norm och förväntad identitet, och hur den litteratur skapats som hör till västerlandets litterära kanon.
Genusvetenskap har på sistone ständigt stått i skottgluggen för konservativa debattörer, nu senast i SvD (28/11) där Anna Victoria Hallberg varnar för det ”politiserade klimat” där identitetspolitik och genusaspekter tydligen hotar tankefriheten vid svenska lärosäten. Universitetet bör enligt Hallberg inte spegla det demokratiska, jämlikhetssträvande samhället, utan istället utgöra en elitistisk meritokrati där varken politisk aktivism eller ”tryggism” och ”offerkultur” hör hemma.
Det är så långt ifrån min akademiska verklighet man kan komma.
Att skapa trygga rum i undervisningen är avgörande för att kunna öppna nya dörrar till kunskap och förståelse. Tryggheten bottnar såväl i högskolans opolitiska plattform som i medvetenhet om den mångfald av identiteter som både lärare och studenter bär. Och för att meriter ska värderas objektivt såväl i klassrummet som vid tjänstetillsättningar är kunskap i genusfrågor avgörande. Alltsedan Sapfos dagar har olika hierarkiska strukturer strävat efter att utesluta vissa röster ur litteraturen och ur historien. Genom att förstå hur dessa strukturer fungerar kan vi närma oss den jämlikhet som hör hemma både i samhället och i högskolan, och som inte handlar om lika utfall, utan om lika respekt för prestation oavsett kön, klass och identitet.
Den ”konstruktiva oenighet” som Hallberg efterlyser är självklar i akademin. Däremot gynnas inte debatten av generaliserande utsagor om hur vetenskaper praktiseras. Den ”aktivism” som bedrivs i mitt genusvetenskapliga klassrum handlar om hur vi genom poesi och litteratur kan pröva och möta såväl nya som urgamla identiteter. Och till detta rum är alla välkomna.
Läs alla artiklar om: Genusvetenskap
Gå till toppen