Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Moa Berglöf: "Julfirandet som ett lackmustest för lojalitet med Sverige."

Luciafirande i Malmö.Bild: Johan Nilsson/TT
Att klaga på att de svenska traditionerna är på fallrepet har blivit en tradition i sig, och så här några veckor före jul står det firandet högt på dagordningen.
Det är dels det gamla vanliga. Vem ska vara SVT:s julvärd och tända stearinljuset på julafton? Vem får läsa Alfred Tennysons Nyårsklockan på Sollidens scen? Kan killar vara lucia och får barnen ha sin julavslutning i kyrkan? Kommer, gud förbjude, någon del att censureras i Kalle Anka och hans vänner?
Men det finns också nya inslag i klagosången, som inte handlar om att bara vara besviken över att missa förskolebarnens gulliga sång, önska tillbaka mysiga farbröder i tv-rutan eller vilja att landets lucior ska fortsätta att vara blonda och blåögda.
Vissa ser julfirandet som ett lackmustest för lojalitet med Sverige, och i förlängningen också för det som kallas svenskhet.
Knappt ens den pågående regeringsbildningen har väckt så mycket känslor som de senaste veckornas juldebatt.
Byta ut skolans vanliga luciatåg nästa vecka mot en lussefika? Det provade en rektor på en skola i Dalsland. Kommunen tvingades sedan polisanmäla både hot och trakasserier från upprörda medborgare efter att den så kallat oberoende journalisten Joakim Lamotte på sin Facebooksida såväl hävdade att skolan helt förbjudit lucia som insinuerade att religiösa skäl låg bakom.
Flytta kommunens vinterfirande? Det görs inte ostraffat. Efter att Malmö stad meddelat att firandet i år flyttas 500 meter från Gustav Adolfs torg till Stortorget, twittrade den moderata opinionsbildaren Ann Heberlein: ”I Lund firar vi fortfarande jul. Den tycks tyvärr ha utgått i Malmö.” De rasistiska kommentarerna flödar i kommentarsfältet.
Samtidigt:
Den som går runt på gatorna i december, eller har skolbarn som kommer hem med pyssel och julprydnader, vet att det knappast saknas julfirande i Sverige. Ändå nöter vissa in bilden av att något hotas.
Det får mig att undra:
När övergår frivilliga traditioner till ofrivillig disciplin?
Ingen av våra svenska traditioner är given om inte människor i Sverige vill ha den, och traditioner tillkommer först när vi bestämmer oss för att de ska finnas. Om människor har ett behov av att upprepa sedvänjor från förr, som julen, eller normer i vardagen, som fredagsmyset och lördagsgodiset – då finns traditionerna kvar. Inte ens om knappt några längre följer en tradition försvinner den. Familjer kan ha sina traditioner, kompisgäng kan ha sina, samhällen kan ha sina. Vill människor i Sverige fira lucia eller jul, eller midsommar för den delen, då kommer vi att fortsätta göra det. Och till det motsatta är det långt kvar.
Problemet med det höga tonläget kring de svenska traditionernas varande eller försvinnande är att det är just det som skapar revorna. Att sätta upp regler för om eller hur julen ska firas, vad som hör till och vad som inte platsar, gör att själva traditionens mening – att skapa ett gemensamt band mellan människor – riskerar att gå förlorad. För vem vill disciplineras till en tradition.
Gå till toppen