Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Dikter som ser blommor och som blommar

Jonas Gren diktar vackert om naturens metamorfos, skriver Jenny Aschenbrenner.

Jonas Gren är poet och kritiker.Bild: Linda Gren

Jonas Gren

BOKEN. Dälden där de blommar. 10tal.

Däld är ett äldre ord för dal, dalgång, där blommar kabbelekorna om vårenoch vitsipporna. Det och pinnmoar som också dyker upp i Jonas Grens nya diktsamling, ord från en annan era och de passar honom väl, en poet som skriver mitt i det här och nu där klimatkrisen skrämmer oss till panik, förankrad bakåt i den tidlösa vördnad som naturen borde väcka i oss.
Rytmiskt, avskalat, precist, skriver han fram naturen, i dess egen rätt, men också människans litenhet inför dess autonomi. Det är vackert. Å ena sidan ögonblicket då humlan vaknar ur sin vinterdvala, och å den andra den oöverblickbara utsträckning i tid och rum som grundämnena bekymmerslöst ägnar sig åt.
Jonas Gren ses som en av den civilisationskritiska ekopoesins främsta representanter, ett epitet som han inte verkar helt förtjust i, men detta tema längtas det efter och i sin förra samling ”Antropocen” tog han det stora greppet om människans gränslösa arrogans inför den natur som fött henne.
”Dälden där det blommar” är en stillsammare närstudie av en särskild plats, i Hörken i Bergslagen. Det som växer och rör sig där är konkret, tydligt, just dessa vitsippor, just denna tall, och sträcker sig samtidigt mot poetiska föregångare som Werner Aspenström och ut mot samhällsdebatten, klimatkrisen, nyhetsläget, skogsbränderna. Den börjar i våren och iakttar den i naturen ständigt pågående metamorfosen, liv, död, förruttnelse, nytt liv. Jonas Gren fångar i återhållna rader både det krasst handfasta och det svindlande, ”markens väta / omformulerad till luft”.
Det är dikter som ser blommorna som blommar, närsynt och noggrant. Som ett underliggande hot finns de stora bränderna som drabbade landet under förra sommaren, de har till och med fått sota boksidorna med fläckar av trycksvärta (men också samsas med löv, blommor, det som trots allt fortsatt att växa). Där landar också Gren, i elden, både den människoskapade konsekvensen av rovdrift på naturen och den som sist och slutligen är vår förintelse, när grundämnena likgiltigt skakar av sig vår existens.
Det är avklarnad dikt, försynt som den som tassar försiktigt över ängen för att inte skada en enda blomma. Här finns många spår av en klassisk svensk naturlyriks vördnad inför naturens sköraste uttryck, och en tacksamhet mot fristaden den kan erbjuda: ”Vad tröstar / som blommor / när det regnar / kött och aska / när de levande raderar / de levande”. Samtidigt en hårdhet inför det futtiga i människan. En sorg över att vi som står inför detta oerhörda inte kan annat än tro att det är vårt.
Jonas Grens dikt vill öppna det där utrymmet ”mellan händerna och himlen / som tillhör ingen / och delas av alla”, en vädjan om att hitta tillbaka till förundran inför den natur som ägde oss, aldrig tvärtom, och med det också en längtan efter tilltro till diktens makt att skifta perspektivet. Trots allt just den dikt vår tid behöver.
Eftersom Jonas Gren medverkar på kultursidan recenseras boken av Jenny Aschenbrenner, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet.
Gå till toppen