Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Richard Hoberts roman gör sig troligen bättre som film

"Fågelfångarens son" är en spännande historia men som roman betraktat alltför redovisande och platt, skriver Oline Stig.

Richard Hobert.Bild: Stina Stjernkvist/TT

Richard Hobert

BOKEN. Fågelfångarens son. Bokfabriken.

”Romanen bakom storfilmen” står det på omslaget till Richard Hoberts debutroman ”Fågelfångarens son”. Filmen är dock inte färdig utan väntas ha premiär först till våren. Och det märks att Hobert haft en film i tanken när han skrivit boken, som utspelar sig på Färöarna under sent 1800-tal och som bygger på en verklig händelse. De korta scenerna avlöser varandra i snabb takt, prosan är deskriptiv och kryddad med ordrika miljöskildringar och detaljer kring huvudpersonernas strävsamma vardag. Intrigen är tydlig som i en saga med klassiska ingredienser som den fattige mannens kamp mot överheten, identitetssökande och kärlek med förhinder.
Berättelsen kretsar kring en vårdnadstvist. Farmaren och fågelfångaren Esmar och hans fru Johanna har hittills bara fått döttrar – om de inte får en son som kan ärva dem riskerar de att förlora sitt markarrende. Övertalade av den världsvana värdshusvärdinnan Livia beslutar de sig för att låta en främmande man göra Johanna med barn. En fransk sjökapten på genomresa får uppdraget, och utan att röja hela handlingen kan jag avslöja att det blir förvecklingar när frukten av den oäkta alliansen – sonen Frans – växer upp och den franske kaptenen återvänder till ön och kräver sin rätt som far.
Hobert lyckas stundtals frammana livfulla bilder från det förra sekelskiftets Färöarna med sitt sjudande hamnliv och fågelfångaren Esmars vådliga klättringar utmed bergsväggen i sin jakt på sjöfågelägg. Intrigen är inte heller oäven – och jag kan mycket väl tänka mig att historien kan göra sig bra på film där stämningar och inbördes relationer blir en sak för skådespelarna att spela fram. Litterärt fungerar det sämre eftersom Hobert väljer att skriva ut och förklara varje känsla, för mycket redovisas istället för att gestaltas. Personteckningarna är distanserade och mallskurna: de goda är goda, de onda onda och de oskyldiga barnen tappert hjältemodiga. Som läsare blir jag varken överraskad eller engagerad. Det återstår att se vad filmen har att tillföra dramat i form av realism och äkta vara.
Gå till toppen