Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Julian Barnes vinner i långa loppet

Torbjörn Flygt läser en författare som aldrig har skrivit bättre.

Julian Barnes.Bild: Alan Edwards

Julian Barnes

BOKEN.

Den enda historien. Översättning Mats Hörmark. Forum.

Flauberts papegoja. Översättning Ingvar Skogsberg. Forum.

En världshistoria i 10 ½ kapitel. Översättning Ulf Gyllenhak. Forum.

Det är ett anmärkningsvärt begåvat startfält med brittiska manliga författare från efterkrigsgenerationen som sätter iväg runt 80-talets början.
Under de första decennierna armbågas författare som Martin Amis, Salman Rushdie och Kazuo Ishiguro om tätpositionerna som tidens främste uttolkare. Explosiva kortdistansare som Hanif Kureishi har tidvis tagit ledningen, för att sedan falla långt bak i fältet när orken trutit.
En jämn kamp som pågått under lång tid, där deltagarna lika mycket hjälpt och sporrat varandra som skavt varandra i hälarna och konkurrerat.
När det nya millenniet var ungt slet sig otippat Ian McEwan loss med några imponerande ryck. Han såg länge ut att vara den uthålligaste i detta långdistanslopp, men så blev han för ivrig och snubblade gång på gång på sig själv.
Nu när upploppet närmar sig är det en annan deltagare, som länge legat avvaktande i klungan och låtit de andra slita sig trötta, som ökat tempot och tycks vara i sitt livs form.
Julian Barnes har sprungit ifrån – och hunnit ikapp sig själv.
Barnes första romaner var lödiga, uppslagsrika och med episk bredd och varm humor.
Det gäller inte minst de två böcker som nu återutges på svenska, "En världshistoria i 10 ½ kapitel" (från 1989) och genombrottsromanen "Flauberts papegoja" (1984).
Den senare är en infallsrik, fantasifull och djärvt roligt skriven biografi över Madame Bovarys upphovsman, Gustave Flaubert, förklädd till roman. Eller om det är tvärtom. Eller om det är en lång underhållande essä i gränslandet till fiktion. Barnes har ju alltid varit en utpräglat essäistisk romanförfattare.
Berättaren Geoffrey Braithwaite är änkeman, pensionerad läkare, och lever ett tillbakadraget liv. Han är besatt av Flaubert. Och upplever en rad händelser som speglas i dennes liv. Han är en typisk Barnes-gestalt. Själv var Barnes halva Braithwaites ålder när han skapade honom.
Som författare har Barnes varit farbror sedan han debuterade. Och nu har han blivit jämnårig med sina huvudpersoner, vilket gör att han kan fylla dem med en helt annan erfarenhet och trovärdighet.
Förmodligen är det skälet till att Barnes, trots en lång och ständigt hyllad utgivning, först år 2011 vann Bookerpriset med "Känslan av ett slut". En roman som har mycket gemensamt med den i år utkomna "Den enda historien", när det gäller tema, ton, omfång – och så klart berättarens ålder, sociala ställning, civilstånd.
Som nittonåring träffar Paul den mer än dubbelt så gamla Susan på tennisklubben. De inleder ett förhållande. Hennes man tycks mer förstående än hans föräldrar.
Det är tidigt 60-tal i en liten ort i ett England som präglas av sociala konventioner och klassamhälle. Beatles har ännu inte låtit håret växa, London inte blivit swinging. Ingenting är enkelt med deras relation. Paul förflyttas från himmel till helvete – det sker långsamt, steg för steg, och först efteråt inser han hela vidden av åren tillsammans.
Tidigt noterar han alkoholens inverkan på Susans liv, hur den bryter ner henne, och deras förhållande, i takt med att drickandet tilltar blir hans roll alltmer den medberoendes.
När de först träffas måste Paul ljuga och mörka om deras kärlek för vänner och utomstående. Senare tvingas han ljuga och mörka, också för sig själv, för att deras sargade förhållande ska bestå och för att skydda Susan.
Någonstans längs vägen övergår hans ansvar från kärlekens lätthet osynligt men obönhörligt till pliktens tyngd.
Kanske är det brytpunkten han nu söker.
Men frågan är: Hade Paul valt annorlunda om han från början insett hur det skulle bli?
Eller, som han själv formulerar det i bokens öppningsmening: ”Skulle ni hellre älska mer och lida mer, än älska mindre och lida mindre?”
Romanen består av tre delar som flytande övergår från ”jag” till ”du” till ”han” som pronomen, avsett att spegla den distans Paul lägger till historien.
I sista delen, som rör sig fram till förra hösten, lever Paul som pensionär, efter en karriär som först jurist med utlandstjänst och därefter osthandlare på landsbygden. Någon familj skaffade han aldrig. Han har gott om tid att försöka förstå.
Titeln anspelar på att varje människa har en stor kärlekshistoria i sitt liv, och detta är Pauls.
I en radiointervju har Barnes förvisso hävdat att detta också är Susans enda historia. Fast här vill jag invända. För tar man i stället fasta på att den kärlek som hon upplevde innan hon gifte sig, med en man som dog ung i leukemi, är hennes verkligt stora historia, så fylls berättelsen med en helt annan tyngd, vemod och ja, sorg. Men framför allt förståelse för henne.
Barnes senare romaner har ersatt bredd och upptåg med djup och reflektion. De är innerligare, skapade med en exaktare blick och med humorn intakt, fast mer finstämd, nedtonad. Han har aldrig skrivit bättre.
Just därför måste översättningen nämnas. Till en början uppfattar jag den som konsekvent och barnesk i sin ton. Men eftersom jag råkade läsa originalet när det utkom i våras, känner jag mig gång efter annan främmande för svenskan.
Att översätta ”… she agreed, slipping her flattened hand beneath my left thigh…” till ”… bekände hon och trevade med handen ett stycke nedanför låret på mig…” är inte bara språkligt fel utan missar också mycket av de två älskandes intimitet.
En tonåring som överväldigad beskriver överkastet på sängen han för första gången ska lägga sig i med sin förbjudna kärlek som ”an acreage of” bär åtskilligt mer av ironi och underlägsenhetskänsla än svenskans platta, talspråkliga ”jätte-”.
Förutom att ”… som han hört mer än en gång…” är slarv med pronomenet så innebär det också en tonviktsförskjutning från ”… which she has told you more than once”.
Behöver jag fortsätta?
All förståelse för att översättaren tvingats arbeta under tidspress. Men detta är felaktigheter, förenklingar, slarv och emellanåt en svengelska som en vaken förlagsinsats borde ha räddat.
Tyvärr är resultatet nu att nyanserna och friskheten i Barnes utmejslade, ofta underskruvade prosa reduceras.
Mot slutet av romanen omformulerar Paul på sätt och vis sin initiala frågeställning till en mer filosofisk tankegång, även om han för att värja sig snabbt slår den ifrån sig: Om man en gång upplevt sann lycka, kan man då säga att man varit lycklig?
Jag skulle tro att Paul och Susan har vitt skilda uppfattningar om detta. Det är en tanke som kan vara antingen trösterik eller förtvivlad.
Gå till toppen